.: Pseudotvillingar :.

10 år sedan minstingen föddes, och jag vet att jag har letat efter begreppet men inte kommit på vilket ord det är jag letar efter. Nu sprang jag på det av en slump. Och konstaterar att det är ju det jag har. Pseudotvillingar.

 
 
 

.: Minstingen har börjat blogga :.

Den yngsta av alla mina barn, 10-åringen... jo minsann, hon har börjat blogga hon:
http://sindrisblogg.blogg.se

.: Min minsting och min andra hemmafödda :.

Idag är det 10 år sedan min yngsta dotter föddes hemma i vardagsrummet.

Den lilla skruttan kom lite som på ett bananskal...helt oplanerat och väldigt tätt inpå den första hemmafödda, som jag skrivit om tidigare. 

Den här gången har jag ingen förlossningsberättelse att dela med mig av. Det har liksom inte blivit av att skriva en, även om jag har tänkt på det flera gånger. Det blev lite mycket av allt när hon kom, helt plötsligt var jag 4-barnsmamma och dessutom med två små som båda ammades. 

Och trots att denna förlossning blev lite mer dramatiskt och har en del ingredienser som jag analyserat fram och tillbaka, så kommer jag inte ifrån att det här med att föda barn är helt magiskt.

Denna lilla krabat som kom till oss var till en början väldigt lung och anpassningsbar. Hon sa inte mycket det första året. Satt mest still och betraktade omgivningen och sina äldre syskon. 

Men säg det lugn som varar. Det visade sig att det här var en tjej med stark vilja och röstresurser. Hon blev en lillasyster som gjorde skäl för sitt namn. En tjej som gillar att synas och höras. Om det är nåt av mina barn som skulle kunna bli artist eller skådis, så är det hon.

Och hur det än kom sig att hon dök upp i vårt liv, så har det idag gått 10 fantastiska år!

Grattis Sindra! <3

.: 2015 :.

Här kommer en liten summering av året som gått.
 
Jag har för första gången i mitt liv önskat att få dö. På riktigt. Den krisen som jag gick igenom i början av 2015, har gett mig en helt annan förståelse för människor som väljer att ta sitt liv. Men jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva uppleva den avgrunden igen.
 
Jag fick ett nytt jobb under våren. Det blev en räddning och det som fick upp mig till ytan så pass att jag kunde ta mig vidare.
Ett jobb som sedan visade sig vara svårare än jag trott att hantera. Men med tiden har jag faktiskt börjat trivas.
 
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen så har jag brutit med mina barns pappa. Det är och har varit en väldigt jobbig period, även om jag vet att jag tagit rätt beslut. Men det var ett beslut som jag tog alldeles för sent, och på ett sätt som har sårat en människa som betyder väldigt mycket för mig. Det sörjer jag.
 
Jag har återupptagit kontakten med släktingar som jag inte har träffat på många år. Det känns skoj!
 
Denna bergodalbana som livet är, har gett mig nya insikter och fått mig att upptäcka nya saker om mig själv. Jag som alltid har hävdat att jag behöver mer balans i tillvaron väljer ändå ytterligheter. På nåt sätt finns det nån mening med det också. Jag blir prövad och får ifrågasätta mina egna val och värderingar. Vem är jag och vad har jag för uppdrag i det här livet?
 
Jag har insett att jag har vänner som finns i vått å torrt. Och som betyder otroligt mycket för mig. Kloka vänner som ser mig och ger mig nya vinklar på livets svårigheter. De är guld värda!
 
Jag har också träffat någon som har fångat mitt hjärta. Men den storyn sparar jag på. Jag måste ju ha nåt att skriva om nästa år också.
 
Tjing å Gott Nytt 2016
 
 
 
 

.: länge sen... :.

...jag kände mig så glad å upprymd som idag när jag gick från jobbet. Den där lyckokänslan som faktiskt infinner sig ibland. Kan bero på att jag har varit förkyld å hängig i drygt en vecka och äntligen börjar återfå lite energi.
Sen så har jag en barnvecka framför mig. Hoppas att det blir en härlig vecka. Jag har längtat efter mina tjejer så mycket att det ska bli skönt att få kramas med dem ikväll. Och första kvällen på min vecka brukar vara väldigt mysig med en massa babbel och uppdateringar om livet. 

Vi har en "lek" vi brukar köra under middagen. Den heter "Dagens bästa - dagens sämsta". Varje person får helt enkelt berätta om vad som varit det bästa med dagen och vad som varit mindre bra.
Nu har jag även lagt till en kategori om att man ska berätta om något som man är tacksam för eller vad man gjort för bra för sin egen skull. Det är lite stärka självkänslan-tanke bakom den idén, förstås.
Men det som är så skönt är att jag faktiskt får veta saker som de annars aldrig skulle berätta för mig. Även tonåringen är med på noterna och det hör ju inte till vanligheterna.

På tal om lycka. De där stunderna när man faktiskt känner den där genuina lyckokänslan. Som plötsligt bara dyker upp av ingen anledning. Den kände jag häromdagen i bilen.
Den var så påtaglig och genomsyrade hela mig. Just då kändes det som att det inte fanns nåt i hela världen som kunde förstöra den känslan, även fast jag rent intellektuellt och erfarenhetsmässigt visste hur skört livet kan vara. Men det kanske också var därför som jag bestämde mig för att behålla den korta stunden av lycka i minnet. Att när jag nu skriver det här, gör att jag kan gå tillbaka och påminna mig om den känslan när det känns tungt nästa gång.
Så idag är jag tacksam för att jag faktiskt har upplevt lycka!

.: det ordnar sig :.

Tänker bara göra en kortare uppdatering.
Har inte gråtit nåt mer sedan förra blogginlägget. Det är bra.
Saker som berör mig djup har också en tendens att röra om. Det får mig att tänka till. Ifrågasätta och ta nya beslut.

Och det ordnar sig. Det gör det.
 



.: Ute på nya äventyr :.

Resan till Säffle blev en underbar mys- och rekreationshelg, som kommer leva kvar i minnet länge. Det var god mat å dryck, mycket skratt blandat med allvar, och så långpromenad, yoga och meditation. Sen så har jag lärt mig att spå i kaffesump, det är inte så illa.

Nu, några dagar senare, så sitter jag på ett tåg med rödgråtna ögon på väg till Göteborg. Livet kom ikapp och gav mig en käftsmäll. Men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva? Det är bara att hänga på och hålla i sig i livets bergodalbana, som en av mina bästa vänner brukar säga. 

Och faktisk. Efter ett dygns gråtande kan jag också se det goda i livet. Nu väntar två inspirerande dagar med tre härliga kollegor. Och sen så har jag ju en hotellnatt att se fram emot.

Tjing!

.: Myshelg i Säffle :.

Just nu. Sitter i en bil tillsammans med fyra andra kvinnor på väg till Säffle. 
Vissa känner jag väl, en annan mer som bekant och en inte alls sedan tidigare.
Vi pratar, skrattar och uppdaterar oss om allt som händer i livet.
Och det är ett härligt gäng helt olika individer. Mediala, ordinära, kreativa och vissa mer tokiga än andra. 
Det här kommer bli en spännande helg.


.: Medberoende eller ej? :.

Ännu ett lösenordsskyddat inlägg finns nu på bushemliga bloggen.
Kommentera under "Säg nåt!" på detta inlägg och ange din e-postadress så mejlar jag lösenordet. 

.: Idag var en bra dag :.

Jag har gått och haft en oro i kroppen ett tag, pga händelser och människor omkring mig. Både för vissa som står mig nära och vissa som jag måste tillbringa tid med.
Men just idag känner jag ett lugn och en tillit att "det ordnar sig" (mitt motto).
Det kanske hänger ihop med den samhörighet jag kände när jag fick skratta tillsammans med närmaste kollegorna på eftermiddagen. Eller nöjdheten över att ha klarat förmiddagens prestation i form av att leda ett möte med röriga deltagare.
Eller så är det bara glädjen över att få små roliga meddelanden av en kär vän.
I vilket fall. Idag så är jag tacksam för att oron har försvunnit. Åtminstone för idag.

.: Minsann... :.

Det fanns inga dåliga ursäkter. Ändå hoppades jag in i det sista att passet skulle vara fullbokat...men tji fick jag. Nog fanns det en plats även för mig.
Och det va ju riktigt skoj. För det är sånt här jag gillar. Träning med dans å musik.
Friskis, here I come!


.: Höst, vardag och träning :.

Nu har hösten tagit fart på allvar. Förutom vädret så har nu alla mina tjejernas aktiviteter dragit igång.
Den här helgen var det konståkning och allt vad det innebär. Jag är delaktig i föräldrarådet, som nu planerar skridskobytardag nästa helg. Och utrustningen behöver fyllas på och bytas ut. Sen på måndag och tisdag är det ridning och jazzdans. Det är skoj att de gillar det de håller på med.

Jag blir mest chaufför, även om de numera tar sig till och från sina aktiviteter på egen hand till stor del. Det borde förstås gynna min egen träning som har legat på vänt hur länge som helst. Promenader behöver inte planeras, men har ändå lyst med sin frånvaro. Men nu har jag börjat så smått den här veckan. 
Och imorgon är det dags att testa något nytt. Nu ska jag ta tag i det som jag egentligen tycker är riktigt roligt. Det blir ett afrodanspass på Friskis. 

Jag tänker som så att om jag skriver detta på bloggen nu, så kommer jag inte undan så lätt. Jag måste komma på en riktigt usel ursäkt om jag inte tar mig dit imorgon. Eller hur!? 

.: Tacksamhet :.

Idag är jag tacksam för
  • att jag har ett jobb som ändå är rätt ok
  • att jag har goda vänner som får mig att må bra
  • att jag är frisk
Och så har jag gått ner fyra kilo...det är inte så illa pinkat.

Tjing!

.: Reflektion :.

Mycket händer i mitt liv men inte så mycket här på bloggen.
Nyligen var det årsdagen av en väldigt omtumlande händelse i mitt liv. En händelse som fortfarande präglar mig och får mig att fundera över så mycket i mitt liv.
Och livet är verkligen inte okomplicerat. Långt ifrån. Jag ställs inför nya prövningar och inser att det är precis ett år sedan sist. Jag vet inte var jag är på väg. Men jag lever. Och jag är starkare nu än då.


.: Mitt födelsedagsbarn och hemmafödda :.

Idag var det inte vilken dag som helst, utan det har varit min ena dotters 11-årsdag. Eftersom vädret denna sommar påminner en hel del om sommaren för 11 år sedan så kom jag att tänka på den dagen hon föddes...och det slog mig att jag ju skrev en förlossningsberättelse då det begav sig. 

 

Vår sommarflicka kom med värmen!

Det är den beräknade förlossningsdagen, den 3 augusti 2004. När jag vaknar vid 9-tiden på morgonen har jag inte en tanke på att föda barn det kommande dygnet. Jag räknar med att gå över tiden även denna gång, precis som jag har gjort mina två tidigare graviditeter. Dessutom är min ordinarie barnmorska, Diane, bortrest. Hon var min barnmorska då min dotter, Sunniva, föddes på Södersjukhuset i april-01. Jag hade redan då haft tankar om att föda hemma, så därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att Diane även var hemförlossningsbarnmorska. Jag skrev ett brev till henne och nu, när jag väntar mitt tredje barn, har jag gått på mödravård hos henne under graviditeten. Min andra barnmorska, Anita, upptäckte jag i ett nummer av Födsel & Föräldraskap, där jag såg att hon bor i närheten av mig. Diane tog kontakt med henne inför min kommande förlossning. Det kändes bra, eftersom jag har haft ganska så snabba förlossningar tidigare. Nu har jag endast träffat henne en gång vid ett hembesök och personkemin kändes bra. Trots det så har jag ändå en närmare relation med Diane och vill väldigt gärna ha med henne då mitt nästa barn föds. Och visst längtar jag väldigt mycket på vår bebis, men har jag väntat nio månader så kan jag nog vänta några dagar till så att hon kan vara med. J Och sen är jag ju inställd på att gå över tiden, efter att ha fött både 4 och 8 dagar efter beräknat datum de förra gångerna.

Därför blir jag lite förvånad då jag märker en blodblandad flytning vid första toalettbesöket på morgonen. Kan det vara slemproppen? Den har ju lossnat i samband med att värkarna har startat de två förra gångerna, men det är klart, det betyder ju inte att det är samma sak den här gången. Jag känner inget annat, så jag bestämmer mig för att det inte är på G ännu.

Vi har bokat in besök av lite kompisar under dagen och jag springer runt och fixar lite mat m.m. Känner av lite sammandragningar emellanåt, men inte mer än vad jag brukar ha, tycker jag själv. Vid 16-tiden kommer resten av slemproppen, en ganska stor klump. Helt plötsligt känner jag mig väldigt trött. Lägger mig och sover ett tag, trots att vi fortfarande har besök. När jag vaknar kommer några flera kompisar på fika. Vi har nyligen flyttat, och jag har ju räknat med att gå över tiden, så därför har jag inte haft något emot att bjuda hem folk. Nu har vi fullt hus här hemma. Ingen märker något trots att jag får en lite kraftigare sammandragning vid nåt tillfälle, och jag själv ignorerar alla tecken, eftersom jag är så inställd på att vår bebis ska komma först om några dar.

På kvällen är vi ett tag hos min syster och hennes familj som bor en bit bort på gatan. Där är även mina föräldrar. Min mamma blir lite uppspelt när jag berättar att slemproppen har lossnat. Jag lugnar henne och säger att den kan lossna ett bra tag innan det är dags och jag tror inte att det är på gång ännu.

MEN, under Allsång på Skansen ligger jag i soffan hos min syster och känner plötsligt flera sammandragningar. Börjar då ana att det kanske är något på gång i alla fall, eftersom jag inte brukar få sammandragningar när jag ligger ner. Tänker att jag kanske borde förvarna Anita, om det skulle dra igång under natten. Så vid niotiden på kvällen ringer jag Anita och berättar hur det ligger till, men att jag inte alls är säker på om det är på riktigt, eftersom jag inte har haft några riktiga värkar än. Slempropp och sammandragningar är ju nåt som kan förekomma ett bra tag innan förlossningen och det håller förstås Anita med om, men ber mig ändå återkomma lite senare. Och nånstans i mig har jag nu en känsla av att det snart kommer sätta igång.

Vi går hem och jag lägger Sunniva. Jag har ett par sammandragningar under tiden, men de är oregelbundna och känns inte så mycket. När J (min sambo och barnets far) tar tid på dem så är det till en kvart emellan två stycken. Han ser förväntansfull ut och säger: ”snart får vi kanske träffa vår bebis!” Själv tänker jag: ”kan det verkligen vara dags redan?”. Känner mig inte riktigt redo och har ju ställt in mig på att gå över tiden.

Strax innan elva på kvällen ringer jag Anita igen och berättar att det fortfarande inte är något regelbundet, men att det var en kvart emellan två sammandragningar som inte kändes så mycket. Lägg dig och försök sova så du är utvilad om det sätter igång, säger hon till mig. Det är precis vad jag skulle behöva, känner jag nu. Är väldigt trött efter att ha varit igång hela dan. Vi ringer till farmor och ber henne komma hit och sova med Sunniva om det skulle dra igång under natten. Hon kommer hit vid halv ett på natten och jag har fortfarande inte kommit i säng. Vi bäddar på vardagsrumsgolvet med madrassen som vi har lånat för detta ändamål. Trots att jag är jättetrött, så känner jag mig lite för rastlös för att sova. Springer runt och fixar lite innan jag till slut lägger mig ner och somnar. Klockan är kvart i två på natten. Sover djupt och drömlöst i en halvtimme utan en enda sammandragning. När jag vaknar till tänker jag att det verkligen var skönt att få sova och det verkar ju inte vara förlossning på gång i alla fall, tänk om vi har dragit hit farmor i onödan?

MEN, innan jag hinner resa mig upp får jag den första riktiga värken… Åh, va ont den gör!!! Och den håller i sig i en och en halv minut. Att ligga ner är bara att glömma nu, känner att den ställningen bara motverkar hela förloppet. Till och med bebisen sparkar i protest under denna långdragna värk. Klockan är halv tre och jag inser nu att det är på riktigt. Jag måste upp och stå under värkarna, annars gör det bara för ont. 

Värkarna kommer med ungefär 4 minuters mellanrum. De är fullt hanterbara, eftersom jag kan stå och hänga mot bardisken i köket samtidigt som J masserar ryggen. Åh, det känns så skönt att få massage och lindrar verkligen smärtan. Emellanåt går jag in i duschen och spolar hett vatten över magen och ryggen under värkarna, det är också skön smärtlindring.

Vid nåt tillfälle tänker jag att jag inte alls är redo att föda barn, är fortfarande alldeles för trött och vill ju att Diane ska vara med. Får då svårt att slappna av under värkarna, och, ajajaj, va mycket ondare det gör. Nej, nu måste jag släppa tanken på Diane, det är bara jag som kan göra jobbet, ingen annan. Nu är det dags att börja fokusera på att föda barn. Nu finns det ingen återvändo, nu ska vi ju äntligen få träffa vårt barn!

När jag äntligen inser fakta, så kan jag slappna av under värkarna och så mycket bättre det känns, nu känner jag att de verkligen gör nytta. Jag känner även barnet röra sig under och mellan värkarna, och det känns så tryggt. Jag vet ju att jag väntar på någonting fantastiskt och jag får en motivation till att fortsätta jobba med värkarna. Jag står och gungar höfterna och andas under värkarna. Åh, snart ska vi äntligen få träffa vårt barn!

J frågar några gånger om vi inte ska ringa Anita igen, men jag vill inte ringa för tidigt, tänker att det är bäst att hon får sova så länge som möjligt, för man vet ju inte hur lång tid det här kommer att ta. Men, vid halv fem på morgonen, när jag har haft regelbundna värkar i ca 2 timmar, så ringer jag henne ändå och berättar att det har dragit igång. Jag tycker inte att det är någon panik ännu, eftersom värkarna bara kommer med 4 minuters mellanrum (vid mina tidigare förlossningar har de kommit varannan minut de sista timmarna) och de känns hanterbara, jag har ju trots allt lite andningspauser emellan. Hon ber mig ringa igen när jag vill att hon ska komma och uppmanar mig att äta lite. Jag beordrar J att fixa mig lite hallonkräm, som jag köpt för detta tillfälle. Mmm, va gott! Äter kräm och dricker lite fruktsoppa mellan värkarna. Det gör gott för kroppen!

Inte så långt efter telefonsamtalet går jag på toaletten och hinner knappt ta mig upp från toalettstolen när det kommer en riktigt kraftig värk som gör mig helt knäsvag. Måste hänga över J för att inte ramla omkull. Nästan direkt efter, utan någon paus, kommer nästa värk. Då inser jag att det faktiskt är nära, vill helt plötsligt ha Anita här. Så knappt en halvtimme sedan förra samtalet ringer jag och ber henne komma.

Jag ställer mig i duschen igen. Sunnivas farmor, som har tittat till oss lite diskret med jämna mellanrum, väcker nu Sunniva och tar med sig henne hem. Innan de åker pussar jag hej då mellan ett par värkar och säger till Sunniva att nu ska bebisen komma som hon har längtat efter så länge. Hon är nyvaken och ganska ledsen till en början, men innan de går ut genom ytterdörren hör jag att hon är glad igen och skrattar åt något som J säger till henne.

Jag står fortfarande i duschen när Anita kommer. Klockan är nu halv sex på morgonen. Hinner bara hälsa lite snabbt på henne innan det kommer en värk. Åh, den känns ordentligt och innan den klingar av känns det som om jag måste trycka på. Jag säger högt att det känns som en krystvärk, nu vill jag gå ut till madrassen i vardagsrummet som väntar på bebis.

Ställer mig i knästående på madrassen och lutar mig mot soffan. Anita undersöker mig och lyssnar på hjärtljuden med trätratten. Hon säger att det låter bra och att jag är fullt öppen, det är bara en liten bit kvar för bebisen att komma ner. Jag får några fler värkar som övergår i något som liknar krystvärkar, så där som man bara måste trycka på i slutet av värken. Jag frågar Anita om det är krystvärkar. Nej, inte riktigt än, svarar hon. Barnet har en liten bit kvar, men tryck på lite om det känns så. Jag känner mig plötsligt väldigt trött, lägger ner huvudet och vilar mot soffan mellan två värkar. Får en kall och våt handduk mot pannan och det känns så skönt. Anita hinner lyssna på bebisen en gång till och allt låter bra.

J fortsätter massera under värkarna och nu börjar det kännas nära. Jag märker att barnet har kommit ner. När jag nu får en riktig krystvärk, så jag trycker på och känner hur huvudet kommer. Först tänker jag vila lite och vänta in nästa värk, men, nej, det går inte att hålla emot, jag måste fortsätta att krysta och jag känner hur resten av kroppen kommer. Klockan är 05.57 på morgonen den 4 augusti. Vilken lättnad! Jag är så trött, så att jag inte ens orkar vända mig om. Hör att bebisen låter med en gång, inte något illvrål, utan mer ett gnyende skrik. Den lever! Nu vill jag inte vänta en sekund till, utan frågar direkt: Vad blev det? Vänta, jag har inte hunnit titta efter, svarar J och säger strax efter: En flicka! Jag ler och tänker samma sak som J säger högt: Det var ju det jag visste!

En dotter! Smakar på det och det känns underbart! Jo, jag har ju känt det på mig ända sedan jag visste att jag var gravid. Visserligen blev jag lite osäker i slutet av graviditeten, eftersom så många har påpekat och trott tvärtom. För så har det varit vid mina tidigare graviditeter, att jag har gissat fel för att jag lyssnat för mycket på andra, inte känt efter själv. Men den här gången har jag lyssnat på mig själv, och då stämde det också. En liten flicka blev det! Ja, så liten är hon inte, det ser jag direkt då jag får upp henne i famnen. Större än båda mina andra barn, men lika mycket mörkt hår har hon. Och, åh, så vacker!!!

Först nu märker jag att solen skiner utanför och Anita säger: Vilken vacker morgon! Och vilken fin start på en underbar dag! Och jag kan inte annat än hålla med. Den 4 augusti visar sig bli början på den varmaste veckan sommaren 2004. Tänk att vår sommarflicka kom med värmen!

Moderkakan krystar jag ut en kvart senare, efter några jobbiga värkar som inte alls känns lika roliga som när bebis skulle komma ut. Men den är hel och fin, precis som den ska och nu är allt det jobbiga över. Vår dotter mäts och vägs på en fiskevåg som Anita har med sig. Min känsla stämde, en stor tjej på 4050 g, 53 cm och ett huvudomfång på 36,5 cm.

Anita undersöker mig innan hon åker. Jag har inte spruckit någonting, endast några ytliga hudbristningar som inte behöver sys. Känns som en lättnad. Vid halv åtta på morgonen, två timmar efter att hon kommit, lämnar Anita oss och åker vidare till sitt ordinarie arbete på Munkbrons MVC. Hon lovar att komma förbi och titta till mig på kvällen igen. Det känns tryggt och jag känner en otrolig tacksamhet att hon fanns här hos oss när vi födde vår dotter. Visst klarade jag att föda barn utan Diane, även om jag gärna hade velat ha henne med. Och, inte behövde jag känna mig orolig, för Anita var helt fantastisk!

När Anita har åkt ligger vi i sängen och bara beundrar vår dotter ända tills vi somnar av trötthet. Vi har trots allt varit uppe en hel dag och en hel natt i väntan på detta underverk. Solen lyser ute och dagen har just börjat. Livet är precis som det ska vara. Alltså alldeles underbart!


RSS 2.0