.: Det finns ingen rättvisa :.
Det var en bön med intensitet, en bön med hårt, hårt knäppta händer och med en desperation i önskan. Jag bad för min underbara älskade arbetskamrat Marianne.
Jag bad om att hon ska få överleva. Och jag bad om att hennes barn ska få behålla sin mamma i livet.
Min arbetskamrat är en varm, omtänksam och godhjärtad kvinna. Gnäller aldrig. Säger aldrig ett ont ord om någon. Är omtyckt av alla. Och så tapper.
Hon är 44 år, gift och mamma till tre små barn. Och hon har cancer.
Jag har aldrig tidigare sett en människa på nära håll tyna bort i denna sjukdom. Men nu vet jag hur obarmhärtig den är. Hur den tär på kroppen. Och på hur den påverkar, både den drabbade och alla andra runt omkring psykiskt.
Fy f*n, va livet är orättvist! Jag känner en sån panik och maktlöshet. Jag vill göra nåt, men vad? Tänker ibland att jag vill söka upp hennes läkare för att ruska om honom och säga att han måste rädda henne, kosta vad det kosta vill. Finns det nån räddning? Till vilket pris som helst.
Min tankar går till Marianne och hennes familj all min lediga tid. Sitter på bussen hem från jobbet, känner hur sorgen sveper över mig. Tårar som rinner. Sömnlösa nätter då jag försöker komma på nåt som kan rädda henne. Ett mirakel. Det känns som om det är vad som krävs. Det är då jag inser att det enda jag kan göra är att be. Be om ett mirakel.
- Gode Gud, gör så att Marianne blir frisk och får leva. Låt henne få se sina barn växa upp, få se dem ta studenten, flytta hemifrån och bli vuxna. Och, Gode Gud, låt hennes barn få ha sin mamma i livet ännu ett tag till. Jag ber Dig av hela mig hjärta.
Då ber jag med dig....Fy så tragiskt och orättvist livet är.
Säger som Helene Sjöholm när hon sjunger till Gud; "Du måste finnas-du MÅSTE"...
Håller tummarna för din vän.
Kram Kram Camilla
Huga. Jag får gåshud. Må änglarna vaka!
Hoppas allt går bra med din vän. Det du skrev gick rakt in i hjärtat.
Tack för inlägget på min blogg! Visste inte att du själv har en :). Så nu lägger jag inte dig på min favoritlista så jag kan komma tillbaka mååånga gånger!
Kram från den andra kvarterstjejen!
Förresten... är det ok att jag länkat till dig?
Men hej där - Olivia är ute åt ditt håll och sover hos en kompis *ler*
Men du - HU så hemskt - jag finner inga ord - en sådan mardröm!!!
Tack allihopa för era kommentarer och stöd.
Det här med min arbetskamrat... hoppet är ju det sista som överger en, men tyvärr verkar det gå åt fel håll. Igår va en tung dag på jobbet. Vi, hennes arbetskamrater, är alla helt lamslagna. Hon ligger inne för smärtbehandling men lider ändå fortfarande av såna smärtor som har förändrat hela henne... och sen är det en massa annat runt omkring som gör oss förtvivlade... men det får jag berätta om en annan gång i mer personlig form till var och en.
Jag ska försöka få till en god jul trots allt elände. Barnen ska inte behöva lida för mitt vemod.
Och så önskar jag förstås Er alla en riktigt God Jul!
Kramar från Nadja
Lilla gumman, jag känner med dig och din arbetskamrat. Vad är meningen med att fina människor ska lida och dö, och att barn ska behöva gå genom en sådan sorg? Usch, jag förstår att du gråter! Det finns en dikt som är så fin, du känner säkert igen den. Den heter Fotspår i sanden:
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med GUD.
På himlen trädde plötsligt scener från hans liv fram. Han märkte att varje scen började med spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var GUDS.
När den sista scenen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Han märkte att det under vissa delar av hans liv bara fanns fotspår efter ett par fötter. Han märkte också att detta inträffade under de ensammaste och svåraste perioderna av hans liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han beslöt sig för att fråga Gud om detta. "Herre, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig, att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt, att i de svåraste stunderna av mitt liv finns det bara ett par fotspår. Jag förstår inte varför du övergav mig när jag behövde dig som mest."
Herren Gud svarade: Mitt älskade barn. Jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Då du led och hade dina svåraste perioder i ditt liv
och du bara såg ett par fotspår,
DÅ BAR JAG DIG.
Vet inte hur jag hittade hit men blev så berörd av ditt inlägg om din arbetskamrat. Mina kusiners mamma dog i somras i cancer. :( Denna hemska sjukdom som bara tar människoliv fast människan vill leva vidare. *hemskt*
många kramar till dig!
