.: Globen nästa :.
Nu VET vi! Jag och dotra får se VÅRA idoler i Globen nästa fredag.
Marie och Amanda var sjukt bra ikväll. Så himla bäst.
Och i brist på Amandas version av Leonard Cohens underbara Hallelujah så får man här hålla till godo med snyggingen BonJovis tolkning... (ínte för att man blir ledsen för det direkt ;-)
Jag har egentligen inte varit så engagerad i Idol tidigare, men eftersom min 6-åring har börjat följa det och att vi har biljetter till finalen nästa fredag så har man ju lite ofrivilligt fått börja intressera sig. Och jag måste säga att den här kvällen har hittills varit den mest nervpirrande utröstningen i min Idol-historia. Dessutom kan jag ikväll säga att RÄTT person åkte ut . I flera veckor har jag upplevt besvikelse efter besvikelse då flera av de bästa kandidaterna åkt. Men nu känner jag mig trots allt ganska nöjd. Och det är Globen nästa för oss.
Så måste jag ju bara få avsluta med en sak - GIRL POWER!!!
.: Juletider :.
Vår julskinka har rymt med Werner & Werner
och så lite "riktig" julstämning...
.: Magsjuka, kräksjuka eller... vad? :.
Ja, tjejerna har fått nåt som liknar kräksjuka, men de har bara kräkts varsin gång med 2 dygns mellanrum. Låter inte riktigt som vinterkräksjukan om jag får ställa en amatör-diagnos. Sen kommer vi till mig. Jag mådde illa så att jag trodde att jag skulle spy. Så där illa så man nästan tror att man ska dö. Med yrsel, darrningar och magknip. Men inget kräks.
Inte för att jag är någon kräk-människa. Jag kan nog räkna på en hands fingrar hur många gånger jag har spytt under min livstid. Jag fullkomligt AVSKYR att kräkas. Så pass att jag hellre håller igen då jag mår illa.
Om det inte vore för ett specifikt partaj-tillfälle med ett visst ångest-skimmer över sig så skulle jag även kunna skryta med att jag aldrig har kräkts p g a fylla eller bakfylla. Men tyvärr sätter det här tillfället-jag-helst-vill-glömma käppar i hjulet för mitt skrytande... Om jag nu måste nämna det så kan jag ju lika gärna erkänna att det finns vissa minnesbilder med tequila inblandad där på slutet av den gudsförgätna kvällen... men då hade ändå kvällen börjat med en helt makalöst trevlig tjejmiddag och ett och annat glas vin, några drinkar och nån grön sliskig likör. Hmm, ja den där grönsliskiga likören fick ju se dagens ljus även dagen EFTER tjejmiddagen. Alltså sprack min nollvision ang bakfyllespyor.
Men TACK P för att du såg till att jag kom hem ordentligt! Utan dig vet man aldrig var det hade slutat...
Så här nariga händer får man efter sjuhundrafemtielva handtvättar:
Det är ju liksom inte ens lönt att smörja in sig efter varje gång, det är bara bortkastad tid och kräm. För efter en minut är dags igen för en omgång med snälla-bort-med-äckliga-baciller-handtvätt.
Så summasummarum, jag har mått pyton den senaste dygnet, och även om jag har svårt att erkänna det så verkar det gå fortare att bli frisk om det "onda" får komma ut direkt. Tjejerna var uppe och studsade ganska snart efter deras enda uppkast. Men det övertygar ändå inte mig... jag kommer fortsätta hålla emot även fast sambon hävdar att det är "befriande" att kräkas.
.: Veckans komplimang :.
Dessa komplimanger är i helt olika kategorier, men båda värmer mitt hjärta på sitt sätt.
Veckans komplimang nr 1:
En kväll vid nattningen av barnen då vi ligger och myser och pratar om dagen som varit, så kläcker 3-åringen plötsligt ur sig "Jag är kär i dig mamma!".
Åh, va mitt hjärta växte när jag hörde de där orden. Jag tror t o m att man kunde se det lysa igenom bröstkorgen.
Strax efter att 3-åringen yttrat dessa ord så säger hon även "och jag är kär i pappa".
- Jaha, har du berättat det för honom då? frågar jag. Då tror jag att han blir glad.
- Pappa! Jag är kär i dig! ropar 3-åringen bort till sängen där pappan ligger.
Jag tyckte nog jag såg hans hjärta lysa i mörkret. :-)
Veckans komplimang nr 2:
Jag har varit på kurs med en kollega vid några tillfällen. Så även i fredags. Efter kursen gick vi och diskuterade allt mellan himmel å jord. Allt från systemförvaltning och riktlinjer till relationer och chefskap.
Till saken hör att vi är inte alltid överens om saker o ting. Vi är ganska olika. Men även om vi inte delar alla åsikter så kommer vi bra överens i det stora hela. Hon har stor erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde, där jag ofta känner mig ung och ganska novis. Så den här kollegan finns där då jag behöver få lite stöd och råd ibland.
Då, i fredags, efter kursen så säger hon plötsligt "Nadja, vet du vad du är? Du är så jäkla intelligent!"
- Eöhh... va? säger jag.
- Jo, du kan läsa en text eller höra en uppgift en enda gång och fattar allt direkt.
- Jaha, jo det är kanske sant... MEN... (är på väg att börja förklara mig)
När jag först hör den där kommentaren blir jag ganska generad och tänker att inte borde väl lilla jag få en sån fin komplimang. Även fast jag vet att jag har ganska lätt för mig, jag brukar greppa ganska fort när det handlar om studier och liknande. Men man är ju uppvuxen med Jante. Därför måste jag på nåt sätt bortförklara och förminska betydelsen av komplimangen. Så slår det mig att jag faktiskt FÅR ta åt mig. Jag är intelligent. Jag är bra. Det är det där med självkänslan igen. Mia Törnblom skriver att man bara ska säga TACK när man får en komplimang. För det är just vad den som ger en komplimang vill ha. Ett tack och inga förklaringar eller bortförklaringar.
Nästa gång jag träffar kollegan ska jag säga "TACK för den fina komplimangen som du gav mig!"
Vi borde ge varandra komplimanger oftare. För alltså, shit va härligt det är att få höra att någon tycker att man är bra. Många människor är ganska dåliga på att ge komplimanger. Jag är en av dem. Men visst har vi alla nåt bra att säga om personer runt omkring oss. Visst tycker vi bra saker om många människor. Tänk va roligt det vore för den personen som du tycker är bra att få höra det från dig. Så från och med NU har jag bestämt mig för att jag ska ge minst en komplimang per dag till någon i min omgivning (då räknas inte mina barn, för de får höra flera gånger per dag om hur bra de är, fast även till dem ska jag bli bättre på komplimanger).
Och nu en fråga till mina bloggläsare: Har ni gett någon en komplimang idag?
.: Vinterkräksjukan :.
Jag vaknade runt 1-tiden i natt av att jag hörde 3-åringen hulka i sängen. Jag for upp och fick henne att sätta sig upp. Det konstiga är att hon mer eller mindre kräktes i sömnen. Kan man göra det? Jaja, i vilket fall, jag fick hela hennes middag utspridd i sängen, på golvet och över mig. Och över henne själv förstås. Stackarn. Va ynklig hon var. Vår annars så sturska tjej var som ett lakan, både i ansiktsfärgen och i kroppshållningen (alltså helt sladdrig).
Det gick bra till slut. Jag tog hand om sjuklingen och tvättade av henne. Sambon tog hand om de nerspydda lakanen och fick igång en tvättmaskin dirket. En sån bakterihärd vill man INTE ha liggande.
Nu har det tackolov inte kommit mer, men hon ligger utslagen i soffan och kollar på Karlsson på taket (favoriten för tillfället) och har även hunnit avverka Pippi på tivoli tidigare (den gamla favoriten). Hon slumrar till och från och har bara fått i sig vatten, mat verkar hon inte intresserad av, så hon är ju inte bra det kan jag ju konstatera.
I natt när detta utspelade sig så fick jag mig en tankeställare. Tänk om man varit ensam. Och om dessutom de andra barnen hade vaknat, och än värre, om de OCKSÅ hade blivit dåliga samtidigt. Hur gör man då! 2-3 kräkande barn på bara EN vuxen! Inget kul scenario.
Jag får strax lite hjälp av farfar. Det behövs, för jag ska till ett möte på jobbet. Skönt att man har det där sociala nätverket som man så tjusigt säger. Mor- & farföräldrar är guld värda!
EDIT: Det blev inget möte för mig. T var alldeles för dålig för att lämnas med någon annan än oss föräldrar. Hon har legat utslagen hela dan med hög feber. Jag tror inte att vare sig farfar eller T hade uppskattat varandras sällskap som läget är just nu.
/Busmamman, som har tvättat händerna femhundrasjuttielva gånger idag...
.: Lite mer svammel och kanske lite förklaringar :.
Han vill att jag ska flytta. Han tycker att vi (läs: han) har försökt tillräckligt. Han tror inte att han passar att bo tillsammans med någon. Han vill bo själv.
Och det här är inte bara hans fel. Eller man kanske ska kalla det val. Här har jag mig själv att skylla. Det är mina kommentarer som har hjärntvättat honom. Kommentarer som "Du förstår väl att du inte kan inte kontrollera och detaljstyra människor. Du kommer inte att kunna leva med någon om du fortsätter så. Vill du bli ensam resten av livet?". Ja, ni hör ju. Jag är nog inte så diplomatisk som jag vill tro...
Så nu är frågan. Varför blir jag så ledsen? Varför känner jag sån sorg?
Är det mitt eget brustna hjärta som talar eller är det bara mitt ego som fått sig en törn? Kanske är det mina kraschade framtidsdrömmar eller oron över hur jag ska klara mig ekonomiskt? Är det barnens sumpade chans till att få leva i en kärnfamilj som jag sörjer? Jag sörjer definitivt att jag kommer att mista rätten att få träffa mina barn på heltid. Tänk att inte få pussa och krama på sina barn när man vill! Att få gå och undra hur de har det och inte få vara med i deras dagliga rutiner mer än varannan vecka. Fast jag vet ju att det går. Allt går. Jag har ju själv redan upplevt det. Och det fungerar. Sonen är ju ett levande bevis för det.
Men ändå... Någonstans har jag ju känt att det inte är det ultimata. Jag tror på kärnfamiljen. Jag tror på den tryggheten. Jag är ju själv uppväxt i en.
Så frågan är. Vill JAG det här? Vill jag verkligen att det ska ta slut? Och hjälper det att säga att jag inte vill? Har han redan bestämt sig?
Många frågor finns det. Och jag vet tyvärr inte svaren på dem. Många funderingar finns det också. Tankar. Och känslor. Oro. Frustration. Ilska. Bitterhet... nej fy, inte den där bitterheten nu igen. Och rädsla. Den där rädslan. Den beror på självkänslan. Det har jag läst i Mia Törnbloms bok. Jag måste bygga upp min självkänsla. Om jag har en hög självkänsla så spelar egentligen inte utgången av den här episoden någon roll. Då klarar jag vilket som. Om självkänslan är bra, då är man stark. Då klarar man det mesta.
.: Vänner :.
På jobbet håller sig arbetskamraterna på avstånd, för de tror att jag är förkyld. Eller i alla fall febrig. Ja, jag ser nog febrig ut. Men jag orkar inte säga att jag bara är rödgråten. Jo, till en har jag berättat. Hon förstår, hon är en vän. Men jag har inte berättat VARFÖR jag är rödgråten. Jag klarar det inte utan att börja gråta igen. Jag sa att jag gör det när jag kan hantera det.
Det här med vänner. Vänner är viktiga. Jag har många vänner. Tror jag. Fast ändå. Är det RIKTIGA vänner? Den frågan ställde jag mig igår då jag va mitt inne i krisen, i det värsta kaoset. Jag ville så gärna ringa en vän. Det låter som postkodmiljonären - men det här handlade inte om miljonkronorsfrågan. Nej, det handlade om nåt helt annat och så mycket viktigare - det handlade om att få någon att lyssna.
När jag stod där i valet så visste jag inte vem jag skulle ringa. Vem skulle lyssna? Vem skulle ha tid för mig? Och framför allt, vem skulle jag VÅGA berätta för? Ja, det var nog där skon klämde. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen. För jag tror nog att de flesta av mina vänner hade ställt upp. De hade lyssnat. Men det var jag som fegade ur.
Jag tänkte särskilt på en vän som vid ett tillfälle för hundra år sen lät mig få tak över huvudet efter en liknande händelse som nu. Hon fanns där. Hon lyssnade. Och jag fick bo där i flera dar tills jag fick rätsida på mitt liv igen. Henne tänkte jag på. Var på väg att ringa. Men ändå. Vi har ju liksom tappat kontakten. Ja inte helt men sen allt det här med familjeliv och barn inträdde i våra liv så är kontakten väldigt sporadisk.
Sen tänkte jag på C. Hon VET jag skulle ställa upp. Hon är en sann vän. Hon har inga barn så tid har hon nog. Men då kändes det plötsligt för långt bort. Jag ville ju inte bara prata i telefon, utan jag ville få chans att fly hemifrån. Så jag skyllde jag på avståndet. Ja, jag vet. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen.
Sen tänkte jag på A. Vi har en speciell vänskap. Hon gick igenom en jobbig separation förra året och skulle förstå. Men hon har ju träffat en ny kille. Och är på väg att flytta till honom. Hon är kanske inte hemma utan hos honom, långt bort. Så hade jag än en gång nåt att skylla på.
Jag funderade på många av mina vänner. Och JA, ni som läser här och ser er som mina vänner. Jag tänkte på er alla. NI är mina vänner. Det är bara jag som inte vågar. Jag är... feg? Eller kanske bara lite ur balans? Jag har så mycket att säga. Men vet inte var jag ska börja för det är bara kaos i min hjärna. Alla tankar är bara huller om buller. Jag kan inte hitta tråden.
Därför ringde jag aldrig. Så nu vet ni varför.
.: Det är nog slut nu... :.
Den här helgen blev inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte vad som gick snett. Men nu är det nog slut...
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag känner mig helt tom inuti. Finns liksom inga ord. Fast det fanns alldeles för många ord igår. Hårda ord. Elaka ord. Kränkande ord. Dumma ord.... och tårar!
Jag har gråtit till och från i ett dygn. Och lika länge har jag varit utan mat. Det kanske inte gör nåt, i och för sig. De där extrakilona som jag nämnde tidigare måste ju bort. Vad är det man brukar säga "ingenting ont som inte har nått gott med sig"... fast det känns ganska fånigt just nu. Det är ju inte så här jag vill att det ska bli.
Många tankar har det också funnits det senaste dygnet. Fast nu är det bara tomt. Precis just nu när jag ska försöka skriva ner dem så minns jag liksom inte. Det är konstigt. Minns bara den där gråten. Och klumpen i magen. Och bitterhet. Jag vill INTE bli en bitter människa. Varför kommer de där dumma bittra tankarna?
Jag började läsa Mia Törnblom's bok Självkänsla nu! i morse. Det var nog precis i rätt tillfälle. Jag kanske är på botten nu. Och nu kan det bara gå uppåt! Boken verkar bra. Precis vad jag behöver. Jag kom till kapitlet Offerkoftan innan jag var framme vid jobbet och fick avbryta läsningen. Mia skriver
"Kom ihåg att du är med och bestämmer din egen framtid. Och släng offerkoftan! Den är ful, den kliar och sitter för trångt."
- Japp, det är vad jag ska göra. Slänga offerkoftan i väggen. Det är precis vad jag ska göra. Jag är bra. Jag är en överlevare. Framtiden är vad JAG gör den till.
Nu måste jag jobba. Jobbet gör att jag överlever. Det är min livförsäkring. Och mina barn förstås. De är min absoluta livförsäkring. Utan dem vore jag inget... eller jo, det är jag ju. Måste påminna mig ibland: Jag är bra.
.: Lite positiva ord :.
Sambon var på utvecklingsamtal angående yngsta dottern igår.
Här kommer ett litet urplock av vad som framfördes då:
- Hon är som en solstråle, alltid glad både när hon kommer och när hon går hem.
- Hon gillar att sjunga, sitter själv och bläddrar i sångboken och sjunger för full hals.
- Hon är duktig, kan rutinerna och hjälper dom små, stoppar om dom när dom skall sova (på vilan).
Tänk att så lite kommentarer kan värma ett mammahjärta!
Och tänk att två surkart till föräldrar kan få en sån solstråle... ;-)
S bubblar ju en hel massa mer eller mindre begripligt. Vill ni gissa ord?
Det blir bara ett ord att gissa på men det är ett ord som används flitigt av vår kära lilla S.
"Bijej"
Nån som vågar sig på en gissning?
Facit kommer senare om ni vågar er på en gissning!
/stolt Busmamma till en liten solstråle
P.S. Och så bara måste jag få avsluta med ett litet tillägg i skrytkategorin. S har faktiskt kunnat räkna till tio sen hon var 19 månader och nu även till tjugo med lite hjälp. Det ni. Hon är inte bara söt. Hon är begåvad också. :D
.: Höstdepp :.
Kanske beror min motvilja till att skriva på att jag just nu inte är helt på topp... och det är svårt att sätta ord på känslor som inte enbart är positiva. Men jag gör ett försök.
Ja, hur mår jag egentligen för tillfället?
För det första så väger jag alldeles för mycket, har gått upp massor på bara några månader och det känns ju inte roligt... ändå har jag svårt att ta tag i eländet. Hur många gånger har jag inte tänkt att "imorgon är det dax för mitt nya liv". Har börjat träna så smått, som jag ju inte har gjort på väldigt länge... det är typ en så där 4 år sen jag tränade kontinuerligt. Och det är ju bra. Men Afro Power Dance en gång i veckan räcker liksom inte... man måste se över sina matvanor också om vikten ska vända neråt... så där är jag nu. VILL men har ändå inte tillräckligt med VILJA, tid eller ork.
Sen är det det här med relationen. Ja, relationen med den som jag lever med. Har knakat i fogarna ganska länge och det känns inte som om det blir något bättre. Vi har försökt med familjerådgivning 2 tillfällen i våras. Verkar inte ha hjälpt och kommer inte gå dit nån mer gång som det ser ut nu. Det är inte lätt och det är mkt "sårad stolhet" hos oss båda. Nu är frågan. VILL vi och KAN vi verkligen reparera det här?
Så mitt svar på min fråga om hur jag mår kan sammanfattas med att jag just nu har lite av en kris... eller så kanske det bara är lite höstdepp. Vad vet jag? Men jag vet iallafall att jag skulle behöva balans i tillvaron. Dessa humörsvängningar tär på kroppen och i knoppen.
Mitt ständiga mantra när jag känner mig låg är - BALANS. Balans i tillvaron - hur skapar man det???
/Busmamman med för många kilon och lite för mycket obalans i sinnet.
