.: busmammans blogg :.

Den senaste tiden har jag tänkt en del på Marianne. Jag har tänkt på hur det var innan hon blev sjuk, på saker som hon har sagt, på hennes sjukdom, på begravningen, undrat hur det är med hennes familj osv.

I lördags morse så var det lite kusligt. Direkt när jag vaknade så var det Marianne som upptog hela min tankeverksamhet. När jag till slut gick ner i köket så drogs min blick omedvetet till hennes dödsannons på anslagstavlan. Då såg jag det. Det var hennes födelsedag. Marianne skulle ha fyllt 45 i lördags. Älskade Marianne.

Kan det vara mitt undermedvetna som spelar mig ett spratt (eller kanske något annat)?

För att återkoppla till mitt sista stycke i förra inlägget, så kan jag säga så här. Vi överlevde. Huset står kvar. Och barnen verkade till och med ha kul!

Och nu för att återkoppla till min rubrik. Sedan ett dygn efter kalaset så känns det som om vi har kämpat för att överleva. Influensan from hell drabbade oss en efter en. Alla utom skolstartsbarnet föll för denna elaka bacillusk som klubbade ner oss som bowlingkäglor.

I två dygn låg jag däckad med runt 40-graders feber och en huvudvärk som inte är av denna värld. Fy fabian! Jag har verkligen varit helt sänkt. När jag äntligen började komma åter till livet, så tänkte jag att en promenad i friska luften skulle sitta fint. Tyvärr var den korta promenaden i det vackra vädret en pärs, för varje steg blev en plåga med en sol gassande på min redan överhettade huvudknopp.

Hur vi lyckades få vardagen att gå runt mitt i skolstartstider? Tack å lov för farmödrar och mormödrar, säger jag bara! Dessa barmhärtiges änglar räddade skolstarten för 7-åringen, fixade med dagislämningar och hämtningar och såg till att barnen fick mat på bordet när vi arma föräldrar låg utslagna i feber. Jag har sagt det förr, vi är lyckligt lottade och vi har de bästa mor- och farföräldrarna man kan tänka.

Förutom att det inte är särskilt roligt att drabbas av influensa så känns bortavaron från jobbet än värre. Fy 17 att behöva sjukskriva sig redan andra vecka på nytt jobb! Den här veckan var dessutom den viktigaste veckan eftersom det är lönekörning. Det var den här veckan som jag skulle få lära mig de arbetsuppgifter som jag ska ansvara för framöver. Det känns skit, rent ut sagt. Ibland är livet orättvist!

Men för att se nåt positivt i det här så kanske man ska se på vikten istället, för den här flunsan har resulterat i en viktminskning på 2 kg. Så det betyder att jag nästan har minskat 14 kg sedan i februari. Minsann!

Sen måste jag även få återkoppla lite till min första mening i mitt förra inlägg. Jag tillåter mig småle lite när jag ser att jag hade tänkt turbo-blogga... Hihi... (inlägget är ju hur långt som helst) Och sedan NÄR har jag kunnat hålla mig kortfattad???

Här kommer en turbo-bloggning med ett livstecken i.

Jag har nu jobbat en vecka på mitt nya jobb. (Jisses, va fort det gått) Det har gått alldeles utmärkt, förutom att jag har somnat som en klubbad säl med barnen varje kväll. Men å andra sidan är kraven på mig inte så där jättehöga nu i början. Dessutom har många semester fortfarande vilket ger mig färre namn att lära in på kort tid och det underlättar. Jag tror att jag åtminstone har lärt mig namnen på de viktigaste arbetskamraterna vid det här laget.

2 dagar hade jag min företrädare på plats och blev fullmatad med allt som har med mina kommande arbetsuppgifter att göra plus lite till. Igår fick jag en liten andningspaus och tog det lite softare, men försökte då repetera allt om det som jag fick inmatat dagarna innan.

Det är lite knepigt det här när man får en massa ny information på ett nytt jobb. Jag gör nämligen så att jag hanterar ALL info som viktig info och sorterar in den i hjärnans VIKTIGA-INFO-MAPPEN, eftersom jag inte riktigt själv kan avgöra om "just den här detaljen" verkligen är av vikt inför framtida arbetsuppgifter eller inte. M a o så kan lite allt möjligt hamna i detta fack, allt från vilka begrepp som används i systemen, till vilka medarbetare som är bundis med varandra eller har det lite svårt med personkemin sinsemellan. Det är alltså en hel del detaljer att hantera i mitt hjärnkontor just nu...

Sen måste jag bara få berätta att jag fick en så smickrande komplimang här i veckan. Min företrädare har haft kontakt med en av mina kursledare här på landstinget från då jag förvaltade ekonomisystemet på Sös. Denna kursledare är en ganska tystlåten och timid man, men väldigt kunnig och jag har verkligen lärt mig mycket genom honom. Men nu hade han tydligen varit på henne med lite pikar för att hon sagt upp sig så att jag hade sökt och fått hennes tjänst. Detta ovanliga utfall från honom berodde på att han hade velat ha mig i sin enhet i framtiden eftersom jag "var den bästa systemförvaltaren inom SLL just nu...".

Tänk att några få ord kan värma så! Det känns nästan som en liten kärleksförklaring för att komma från honom. ;)

Idag är det dags för en ny mangling, men den här gången är det inte fråga om att bli matat med nytt-jobb-info. Nä minsann, det här blir en helt annan prövning. Och den prövningen kan nog få den bästa ur balans för klockan 12 invaderar ett helt gäng 4-åringar oss. (giv mig styrka)  Det är kalasdax för min mellandotter T har fyllt fyra år alldeles nyligen - Hipp hipp hurra för min stora lilla tjej!

Sommar, sol och semester börjar nu närma sig sitt slut. Vardagen börjar göra sig påmind och planeringskalendern har fått återinträde i mitt liv. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Ja, egentligen är verkligheten redan här och knackar på min dörr. För imorgon bitti är det allvar. Nytt jobb och nya utmaningar väntar.

Det är lite konstigt det här med semester och ledigheter. Lagom till man börjar vänja sig vid att vara ledig så är ledigheten över... Ja, ja, så är det ju alltid. Men det ska bli skönt att få in lite rutiner i våra liv igen. *försöker trösta mig själv* Inga mer sovmornar, inga mer sena kvällar annat än under helgerna...Ljusa och ljumma sommarkvällar med ett glas vin i handen är ett minne blott.... *misslyckas och faller i självömkan istället*

Ungarna ska iallafall vara lediga lite till även om de faktiskt har tjatat och längtat efter dagis och skola ett tag nu. Med andra ord ser de nog fram emot att slippa se sina päron dagarna i ända när det är slut på sommarlov och ledighet om en vecka. Däremot ska sambon vara ledig hela augusti ut, vilket är en klar fördel för då slipper jag fundera på dagislämningar, fritidshämtningar och eventuella vab-dagar under mina första veckor på nya jobbet. Det lär vara nog så kaotiskt i mitt huvud ändå. Vet med mig att jag alltid drömmer mycket under första tiden på ett nytt jobb och hjärnan lär ha fullt upp med att sortera alla nya intryck. Så det blir skönt med avlastning på hemmafronten fram till september. Tids nog blir det allvar även för mig med dagis och skola, föräldrasamverkan och utvecklingssamtal. Jag vet hur det är och jag ser inte fram emot den där vardagsstressen. Men så är det ju för alla och den är svår att komma ifrån. Man får helt enkelt göra det bästa av det. Sitt Bästa. Som alltid.

Jag har aldrig varit någon särskilt flitig bloggskribent. Och sommar, sol och semester har knappast ökat mitt bloggskrivande (som synes). Men vem vill sätta sig inne, framför datorn när solen skiner, badenbaden-stolen väntar och paraplydrinken ropar efter en? Inte jag i alla fall. Men, i ärlighetens namn. Det lär ju inte bli så mycket mer bloggande nu. Nya kunskaper ska in, hjärnan ska fyllas med en hel del ny information, jag ska lära känna nya arbetskamrater och lära mig vilka lunchrestauranger som har mat som passar en LowCarb:are. Jag misstänker att ni inte får se så mycket mer av mig framöver heller.

Jag hade först tänkt ge er en resumé av min sommar, men tiden räcker tyvärr inte till. Det har gått några timmar sedan jag började detta inlägg. Jag får liksom inte riktigt till det när jag inte får sitta själv i lugn och ro när jag skriver. Barnen pockar på min uppmärksamhet, och hittills har jag hunnit ha alla tre i knät i omgångar medan jag skriver, förutom några pauser för torka i rumpan, göra välling och tandborstning. Sen läggningen förstås. Men nu sover de alla. Och jag är trött, tom på idéer och har tappat tråden. Eller så kanske det inte fanns så mycket tråd i mitt inlägg... iallafall ingen röd tråd och om den fanns så har den nu försvunnit och jag kan inte hitta änden på den. Alltså avslutar jag nu.

Men jag har i alla fall gett er ett livstecken. Och det kanske dröjer innan ni får ett nytt...

...men till dess, ha dé gott, mina vänner!