.: busmammans blogg :.

Igår var det trots allt en lite bättre dag. Jag hade inte så många gråtattacker (tills jag läste annat tragiskt som bidrog till nya tårar igen). Men i det stora hela så kändes det inte lika tungt som dagarna innan. Och så fick jag ju lite roliga jobbrelaterade besked.

Vi har sjukt mycket att göra på jobbet. Det är ju bokslutstider. Och det är på gott och ont, man har inte tid att fundera så mycket...

Idag har jag å andra sidan fullt upp på annat sätt. Är hemma med sjuka barn. Kräksjuka igen. Blä!

Här kommer en nytagen bild från jobbet. Till minne av Marianne...


Tillägg: här kommer dikten som står framför Mariannes arbetsplats.

Döden är ingenting, jag har bara slunkit in i nästa rum.

Jag är jag och du är du.

Det som vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Kalla mig mitt vanliga namn, tala till mig på det lättsamma sätt som du alltid gjorde.

Använd inte något annat tonfall, tvinga dig inte att se högtidligt och sorgsen ut.

Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt, som roade oss båda.

Be, le, tänk på mig, låt mitt namn alltid vara det vardagliga ord det alltid var, låt det sägas utan särskild innebörd, utan någon skugga som faller på det.

Livet betyder detsamma som det alltid gjort.

Det är likadant som det alltid har varit, livet går alltid vidare.

Varför skulle jag inte finnas med i tankarna för att jag inte finns inom synhåll?

Jag väntar på dig någonstans mycket nära, alldeles om hörnet.

Allt är bra.