.: busmammans blogg :.

och hon cyklar som om hon inte har gjort annat. Vår duktiga tjeja. Hon är inte ens 4 år än (blir 4 i augusti). Och hon lärde sig cykla utan stödhjul i söndags. Hon bara bestämde sig. Bort med stödhjulen. Och sen cyklade hon. Inget övande, inga vurpor och inget tjafs, hon bara cyklade på. Så enkelt det kan va ibland. :-)

Vi har passat grannarnas kanin medan de har varit bortresta. Och det höll på att sluta i en katastrof...

En dag i helgen när vi som vanligt hade varit och gjort rent buren och gett kaninen mat... sen skulle vi själva se till att få mat i oss. Grillning blev det, och hela huset fullt med ungar inkl 17-åringens kompis... då passar minstingen på, ja hon är faktiskt bara 2½ år, att knata över till grannens tomt och öppna buren... sen in till oss vid matbordet... nervös och stammar - Kaaninen... Buren, jag öppna... kaninen borta!

Jeeezes! Och det var ju precis min värsta mardröm redan från början...

För att göra en lång historia kort. Vi lyckades fånga in den lilla rymlingen igen. Tack å lov! Fy bövelen för att ansvara för andras djur och ungar... man vet ju aldrig vad som kan hända...

Men go är den, den lilla filuren (vet inte ens vilket kön det är på stackarn... måste fråga grannarna när de kommer hem idag).

I fredags var det sista dan på gamla jobbet. Det var inte så mycket folk på plats, de flesta hade semester redan, så något riktigt adjö till jobb och kollegor blev det inte. Men jag fick iallafall EN KRAM! Av min allra bästa arbetskompis. Puss på dig, Lenita!

Det var med blandade känslor jag lämnade min arbetsplats. Både med vemod och lättnad. Hur mycket jag än har velat göra något nytt och varit less på mitt jobb emellanåt, så känner jag ändå en stark lojalitet och samhörighet med Sös och mina arbetskamrater. Jag har varit med och startat viktiga projekt som inte helt är avslutade och på nåt sätt känns det som om jag lämnar dem innan de är helt i hamn... Ändå vet jag ju att de klarar sig utan mig. Så är det bara. Sen är det ju det där med lönen (jag=underbetald) och då handlar det om att jag först å främst måste tänka på mig själv. Jag vet att även om jag hade ställt högre lönekrav så hade jag ändå aldrig fått det jag kommer få nu. Så är det bara. Och det här ger mig både nya kunskaper och bättre lön och det säger man bara inte nej till.

Jag har upptäckt att jag, trots lång och trogen tjänst på ett och samma ställe, egentligen är en ganska rastlös själ. För även om mitt CV säger 18 år i landstinget varav 12 år på Sös, så har jag gjort en hel del annat under dessa år. Jag har bytt avdelningar och arbetsuppgifter, fött barn och utbildat mig, bytt tjänst och lärt mig nyheter och nya system. Ja, jag har hela tiden sett till att förkovra mig i kunskaper, allt för att inte bli försoffad. Jag bara är sån. Jag vill lära mig nytt annars tröttnar jag.

Så här står jag nu och har tömt skrivbordet, rensat mail och raderat datafiler. Och känner mig ändå ganska tillfreds. Jag har semester och den är verkligen välbehövligt efter en väldigt hektiskt vår med hur mycket som helst att göra.

Så nu är det lata dagar som väntar framöver och om 4 veckor är det nytt jobb som gäller!

Middag, fest och dans på restaurang LeGolf i goda vänners lag... rena höjdpunkten för en busmamma som inte är ute så ofta.

Det blev kära återseenden, glada skratt och mycket prat... och så lite för mycket att dricka när en busmamma pimplar vin på nästan tom mage. Och vad resulterade det i? Jo, lite väl mycket babbel, troligtvis en del klumpiga kommentarer och för många pussar på andra föremål än sambon...

... men, men. Hem kom vi till slut, efter en vinglig hemfärd på ca en timme eller så.

Och sååå fasligt jobbig var inte den promenaden i det onyktra tillståndet. Annat var det dagen efter. - ojojoj... jo tack, jobbig var bara förnamnet. Men man mår ju som man förtjänar, sägs det...