.: busmammans blogg :.

Jag vill bara meddela att vi lever och andas. Resten av familjen mår nog bra, men frågan är hur jag mår? Jag har inte riktigt vågat känna efter. Eller jo, det har jag nog och det är väl inte så där jättetoppen just nu, men samtidigt inget jätteallvarligt heller. Inte mer än att jag har halvt jobbat ihjäl mig den senaste månaden. Och det tar på krafterna. I onsdags, efter en 11 timmars lång arbetsdag utan slut, åkte jag hem och grät.

Det är inte det att jag vantrivs, för jag har härliga arbetskamrater och en underbar chef. Så dem är det inget fel på... om de bara vore friska, vill säga. De senaste månaderna har vi varit underbemannade och arbetsuppgifterna har hopat sig. Jag har jobbat mer än heltid (mot att i vanliga fall endast arbeta 80%, eftersom jag faktiskt har småbarn hemma) och dessutom har jag varit inne och jobbat en helg för att lösa problem efter organisationsförändringar inom SLL.

Så starten på det här året med dessa organisationsförändringar och därtill en försenad årsrutin har varit rätt kaotiskt. Jag har varken hunnit reflektera eller utvärdera mitt arbete. Dessutom vet jag fortfarande inte om jag har gjort det som förväntas av mig, eftersom dokumentationen kring arbetsuppgifterna är undermålig. Jag har tyvärr ingen att fråga och ingen att ta hjälp av eftersom det inte finns någon med kunskap och erfarenhet om just mina arbetsuppgifter. 

Som ni säkert förstår, så känns det inte så bra just nu. Inte jobbmässig i alla fall och eftersom jag knapp varit hemma så har jag inte heller orkat ta tag i allt det där hemarbetet som man faktiskt måste avverka för att få vardagen att fungera. Två veckors tvätt för en familj på 6 personer ligger och väntar och städningen har varit obefintlig. Dessutom står det fortfarande en torr och barrande julgran kvar på vardagsrumsgolvet och väntar på att bli utkastad. Vem vet, har vi tur så kanske alla våra dammråttor får liv och ser till att granen blir uppäten eller åtminstone utburen.

Sambon har dessvärre lika stor arbetsbörda på sitt jobb och det ironiska i det hela är att han just nu har konsultuppdrag hos SLL. Ja, just precis, min arbetsgivare är hans uppdragsgivare.

Summa summarum är att min tid inte räcker till och den omtalade väggen kommer närmare. Jag känner mig helt enkelt otillräcklig och just nu väldigt ensam.

Tack o lov för svärmor/farmor (och även till viss del mamma/mormor), som har sett till att hämtning och utfordring av barn har blivit av de kvällar när jag har jobbat över. Hon är guld värd och verkligen en räddande ängel när vi karriärs-människor är uppslukade av våra jobb. Sedan är jag glad att barnen inte verkar ta allt för mycket stryk av allt mitt stressande och min, för tillfället, obefintliga närvaro. De verkar trots allt ganska nöjda och tillfreds med livet, även om deras mamma har varit lite frånvarande den senaste tiden.
(jag borde nog ta tillbaka det där jag sa om att jag känner mig ensam, för jag har trots allt en fantastisk familj)