.: Hormoner :.
Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer lär jag känna min kropp och mina hormonsvängningar. Det här med min menscykel till exempel. Det är som att jag nu har kommit på kroppens signaler för var i mencykeln jag ligger, på ett helt annat sätt än förr. Kanske pga att jag har blivit äldre och mer erfaren (hur gärna jag än vill förneka det). Eller så är det bara så enkelt som att åldern har fått min kropp att ge tydligare signaler. Ja, i vilket fall, det lär jag väl aldrig få veta. Men jag vet iallafall varför jag ibland har humörsvängningar och vad mitt beteende ofta är ett resultat av nu för tiden. Mer eller mindre... men vissa dar dock mindre än andra...
Som idag. Jag har varit på ett strålande humör. Mycket mer flörtig än annars. Kunde inte låta bli att söka ögonkontakt och le till var och varannan människa jag mötte. På stan, i tunnelbanan och på kursen som jag har deltagit. Snacka om kärlekstörstande! Dessutom har plötsligt tankar kring graviditet och bebislängtan dykt upp. Men va 17 är detta? Jag ska inte ha fler barn. Det är finito nu! Jag har 4 stycken och det räcker gott och väl. Herregud människa, får du aldrig nog? - Men visst är det härligt med den där gravidmagen och tänk va mysigt med en alldeles egen liten nyfödig. Tänker den där knäppa hormonstinna hjärnan. Hmm... vadan detta?
Ni som har praktiserat Billingsmetoden, s.k naturlig födelsekontroll, vet vad som händer med slidans sekret då det är en viss tidpunkt i månaden. Japp, klart och genomskinligt, typ äggvita. Så, vid mitt toalettbesök vid dagens slut gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Eller jag kanske ska säga att hissen gick ända upp. Eller att kronan trillade ner. Pling! - Aha, ägglossning! Jamen, då fattar jag. Hur kunde jag vara så dum? Mitt skumma beteende och mina konstiga tankar. Då är det ju helt solklart. Ja, jag fattar ju iallafall. Men frågan är vad alla mina stackars utvalda flört-objekt tänker. Men, so what? Förhoppningsvis har jag förgyllt deras dag idag.
Så nu vet ni det! Kanske är det för mycket och oönskad information för vissa... men, men. Det bjuder jag på! :)
Som idag. Jag har varit på ett strålande humör. Mycket mer flörtig än annars. Kunde inte låta bli att söka ögonkontakt och le till var och varannan människa jag mötte. På stan, i tunnelbanan och på kursen som jag har deltagit. Snacka om kärlekstörstande! Dessutom har plötsligt tankar kring graviditet och bebislängtan dykt upp. Men va 17 är detta? Jag ska inte ha fler barn. Det är finito nu! Jag har 4 stycken och det räcker gott och väl. Herregud människa, får du aldrig nog? - Men visst är det härligt med den där gravidmagen och tänk va mysigt med en alldeles egen liten nyfödig. Tänker den där knäppa hormonstinna hjärnan. Hmm... vadan detta?
Ni som har praktiserat Billingsmetoden, s.k naturlig födelsekontroll, vet vad som händer med slidans sekret då det är en viss tidpunkt i månaden. Japp, klart och genomskinligt, typ äggvita. Så, vid mitt toalettbesök vid dagens slut gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Eller jag kanske ska säga att hissen gick ända upp. Eller att kronan trillade ner. Pling! - Aha, ägglossning! Jamen, då fattar jag. Hur kunde jag vara så dum? Mitt skumma beteende och mina konstiga tankar. Då är det ju helt solklart. Ja, jag fattar ju iallafall. Men frågan är vad alla mina stackars utvalda flört-objekt tänker. Men, so what? Förhoppningsvis har jag förgyllt deras dag idag.
Så nu vet ni det! Kanske är det för mycket och oönskad information för vissa... men, men. Det bjuder jag på! :)
.: Influensa och 50-tal :.
Det är synd om mig. Jag är så sjuk, så sjuk. Jag har åkt på influensan from hell.
Senaste dygnet har varit rena nära-döden-upplevelsen. Tänk att man kan må så himla dåligt av en vanlig influensa. Har haft närmare 40 graders feber och halsont... eller halsont å halsont, det är snarare knivar som har bosatt sig i min strupe. Särskilt då jag har försökt svälja. Och svälja måste man emellanåt, åtminstone för att få i sig någon vätska ö h t.
Tack o lov att man får ha barnen på dagis när man själv är sjuk. Jag hade aldrig grejat att ha dem hemma i mitt tillstånd. Dessutom har mina barn världens bästa farmor (jag vet, jag har sagt det förr), som har hämtat från dagis och fixat så att de har fått i sig middag. Jag är lyckligt lottad.
Sen går det ju över. Det gör det ju. Alltid något man kan trösta sig med när man är mitt uppe i eländet. Nu har jag faktiskt piggnat till så pass att jag orkar sitta vid datorn och strax bär det av in till en efterlängtad dusch.
Men nu till en fråga till er läsare. Kan ni tipsa mig om en fiffig outfit á la 50-tal?
Vi ska till Finland nästa helg på 40-årsskiva (om nu inte resten av familjen ligger däckad då) och temat är 50-tal. Så kom igen nu och hjälp mig komma på vad jag ska ta på mig!!!
Nu väntar duschen.
.: Magsjuka, kräksjuka eller... vad? :.
Nu har de här magbacillerna gått runt i familjen. Även busmamman blev drabbad. Men kan man ha vinterkräksjukan UTAN att kräkas???
Ja, tjejerna har fått nåt som liknar kräksjuka, men de har bara kräkts varsin gång med 2 dygns mellanrum. Låter inte riktigt som vinterkräksjukan om jag får ställa en amatör-diagnos. Sen kommer vi till mig. Jag mådde illa så att jag trodde att jag skulle spy. Så där illa så man nästan tror att man ska dö. Med yrsel, darrningar och magknip. Men inget kräks.
Inte för att jag är någon kräk-människa. Jag kan nog räkna på en hands fingrar hur många gånger jag har spytt under min livstid. Jag fullkomligt AVSKYR att kräkas. Så pass att jag hellre håller igen då jag mår illa.
Om det inte vore för ett specifikt partaj-tillfälle med ett visst ångest-skimmer över sig så skulle jag även kunna skryta med att jag aldrig har kräkts p g a fylla eller bakfylla. Men tyvärr sätter det här tillfället-jag-helst-vill-glömma käppar i hjulet för mitt skrytande... Om jag nu måste nämna det så kan jag ju lika gärna erkänna att det finns vissa minnesbilder med tequila inblandad där på slutet av den gudsförgätna kvällen... men då hade ändå kvällen börjat med en helt makalöst trevlig tjejmiddag och ett och annat glas vin, några drinkar och nån grön sliskig likör. Hmm, ja den där grönsliskiga likören fick ju se dagens ljus även dagen EFTER tjejmiddagen. Alltså sprack min nollvision ang bakfyllespyor.
Men TACK P för att du såg till att jag kom hem ordentligt! Utan dig vet man aldrig var det hade slutat...
Så här nariga händer får man efter sjuhundrafemtielva handtvättar:
Det är ju liksom inte ens lönt att smörja in sig efter varje gång, det är bara bortkastad tid och kräm. För efter en minut är dags igen för en omgång med snälla-bort-med-äckliga-baciller-handtvätt.
Så summasummarum, jag har mått pyton den senaste dygnet, och även om jag har svårt att erkänna det så verkar det gå fortare att bli frisk om det "onda" får komma ut direkt. Tjejerna var uppe och studsade ganska snart efter deras enda uppkast. Men det övertygar ändå inte mig... jag kommer fortsätta hålla emot även fast sambon hävdar att det är "befriande" att kräkas.
Ja, tjejerna har fått nåt som liknar kräksjuka, men de har bara kräkts varsin gång med 2 dygns mellanrum. Låter inte riktigt som vinterkräksjukan om jag får ställa en amatör-diagnos. Sen kommer vi till mig. Jag mådde illa så att jag trodde att jag skulle spy. Så där illa så man nästan tror att man ska dö. Med yrsel, darrningar och magknip. Men inget kräks.
Inte för att jag är någon kräk-människa. Jag kan nog räkna på en hands fingrar hur många gånger jag har spytt under min livstid. Jag fullkomligt AVSKYR att kräkas. Så pass att jag hellre håller igen då jag mår illa.
Om det inte vore för ett specifikt partaj-tillfälle med ett visst ångest-skimmer över sig så skulle jag även kunna skryta med att jag aldrig har kräkts p g a fylla eller bakfylla. Men tyvärr sätter det här tillfället-jag-helst-vill-glömma käppar i hjulet för mitt skrytande... Om jag nu måste nämna det så kan jag ju lika gärna erkänna att det finns vissa minnesbilder med tequila inblandad där på slutet av den gudsförgätna kvällen... men då hade ändå kvällen börjat med en helt makalöst trevlig tjejmiddag och ett och annat glas vin, några drinkar och nån grön sliskig likör. Hmm, ja den där grönsliskiga likören fick ju se dagens ljus även dagen EFTER tjejmiddagen. Alltså sprack min nollvision ang bakfyllespyor.
Men TACK P för att du såg till att jag kom hem ordentligt! Utan dig vet man aldrig var det hade slutat...
Så här nariga händer får man efter sjuhundrafemtielva handtvättar:
Det är ju liksom inte ens lönt att smörja in sig efter varje gång, det är bara bortkastad tid och kräm. För efter en minut är dags igen för en omgång med snälla-bort-med-äckliga-baciller-handtvätt.
Så summasummarum, jag har mått pyton den senaste dygnet, och även om jag har svårt att erkänna det så verkar det gå fortare att bli frisk om det "onda" får komma ut direkt. Tjejerna var uppe och studsade ganska snart efter deras enda uppkast. Men det övertygar ändå inte mig... jag kommer fortsätta hålla emot även fast sambon hävdar att det är "befriande" att kräkas.
.: Vinterkräksjukan :.
Jaha. Då var det dax. Nu är det vår tur att få besök av den där skoningslösa vedervärdiga vinterkräksjukan.
Jag vaknade runt 1-tiden i natt av att jag hörde 3-åringen hulka i sängen. Jag for upp och fick henne att sätta sig upp. Det konstiga är att hon mer eller mindre kräktes i sömnen. Kan man göra det? Jaja, i vilket fall, jag fick hela hennes middag utspridd i sängen, på golvet och över mig. Och över henne själv förstås. Stackarn. Va ynklig hon var. Vår annars så sturska tjej var som ett lakan, både i ansiktsfärgen och i kroppshållningen (alltså helt sladdrig).
Det gick bra till slut. Jag tog hand om sjuklingen och tvättade av henne. Sambon tog hand om de nerspydda lakanen och fick igång en tvättmaskin dirket. En sån bakterihärd vill man INTE ha liggande.
Nu har det tackolov inte kommit mer, men hon ligger utslagen i soffan och kollar på Karlsson på taket (favoriten för tillfället) och har även hunnit avverka Pippi på tivoli tidigare (den gamla favoriten). Hon slumrar till och från och har bara fått i sig vatten, mat verkar hon inte intresserad av, så hon är ju inte bra det kan jag ju konstatera.
I natt när detta utspelade sig så fick jag mig en tankeställare. Tänk om man varit ensam. Och om dessutom de andra barnen hade vaknat, och än värre, om de OCKSÅ hade blivit dåliga samtidigt. Hur gör man då! 2-3 kräkande barn på bara EN vuxen! Inget kul scenario.
Jag får strax lite hjälp av farfar. Det behövs, för jag ska till ett möte på jobbet. Skönt att man har det där sociala nätverket som man så tjusigt säger. Mor- & farföräldrar är guld värda!
EDIT: Det blev inget möte för mig. T var alldeles för dålig för att lämnas med någon annan än oss föräldrar. Hon har legat utslagen hela dan med hög feber. Jag tror inte att vare sig farfar eller T hade uppskattat varandras sällskap som läget är just nu.
/Busmamman, som har tvättat händerna femhundrasjuttielva gånger idag...
Jag vaknade runt 1-tiden i natt av att jag hörde 3-åringen hulka i sängen. Jag for upp och fick henne att sätta sig upp. Det konstiga är att hon mer eller mindre kräktes i sömnen. Kan man göra det? Jaja, i vilket fall, jag fick hela hennes middag utspridd i sängen, på golvet och över mig. Och över henne själv förstås. Stackarn. Va ynklig hon var. Vår annars så sturska tjej var som ett lakan, både i ansiktsfärgen och i kroppshållningen (alltså helt sladdrig).
Det gick bra till slut. Jag tog hand om sjuklingen och tvättade av henne. Sambon tog hand om de nerspydda lakanen och fick igång en tvättmaskin dirket. En sån bakterihärd vill man INTE ha liggande.
Nu har det tackolov inte kommit mer, men hon ligger utslagen i soffan och kollar på Karlsson på taket (favoriten för tillfället) och har även hunnit avverka Pippi på tivoli tidigare (den gamla favoriten). Hon slumrar till och från och har bara fått i sig vatten, mat verkar hon inte intresserad av, så hon är ju inte bra det kan jag ju konstatera.
I natt när detta utspelade sig så fick jag mig en tankeställare. Tänk om man varit ensam. Och om dessutom de andra barnen hade vaknat, och än värre, om de OCKSÅ hade blivit dåliga samtidigt. Hur gör man då! 2-3 kräkande barn på bara EN vuxen! Inget kul scenario.
Jag får strax lite hjälp av farfar. Det behövs, för jag ska till ett möte på jobbet. Skönt att man har det där sociala nätverket som man så tjusigt säger. Mor- & farföräldrar är guld värda!
EDIT: Det blev inget möte för mig. T var alldeles för dålig för att lämnas med någon annan än oss föräldrar. Hon har legat utslagen hela dan med hög feber. Jag tror inte att vare sig farfar eller T hade uppskattat varandras sällskap som läget är just nu.
/Busmamman, som har tvättat händerna femhundrasjuttielva gånger idag...
.: Höstdepp :.
Jag har inte uppdaterat här på väääldigt länge men efter att ha fått flera påpekande om denna ouppdaterade sida så känner jag att jag kanske borde skriva något iallafall...
Kanske beror min motvilja till att skriva på att jag just nu inte är helt på topp... och det är svårt att sätta ord på känslor som inte enbart är positiva. Men jag gör ett försök.
Ja, hur mår jag egentligen för tillfället?
För det första så väger jag alldeles för mycket, har gått upp massor på bara några månader och det känns ju inte roligt... ändå har jag svårt att ta tag i eländet. Hur många gånger har jag inte tänkt att "imorgon är det dax för mitt nya liv". Har börjat träna så smått, som jag ju inte har gjort på väldigt länge... det är typ en så där 4 år sen jag tränade kontinuerligt. Och det är ju bra. Men Afro Power Dance en gång i veckan räcker liksom inte... man måste se över sina matvanor också om vikten ska vända neråt... så där är jag nu. VILL men har ändå inte tillräckligt med VILJA, tid eller ork.
Sen är det det här med relationen. Ja, relationen med den som jag lever med. Har knakat i fogarna ganska länge och det känns inte som om det blir något bättre. Vi har försökt med familjerådgivning 2 tillfällen i våras. Verkar inte ha hjälpt och kommer inte gå dit nån mer gång som det ser ut nu. Det är inte lätt och det är mkt "sårad stolhet" hos oss båda. Nu är frågan. VILL vi och KAN vi verkligen reparera det här?
Så mitt svar på min fråga om hur jag mår kan sammanfattas med att jag just nu har lite av en kris... eller så kanske det bara är lite höstdepp. Vad vet jag? Men jag vet iallafall att jag skulle behöva balans i tillvaron. Dessa humörsvängningar tär på kroppen och i knoppen.
Mitt ständiga mantra när jag känner mig låg är - BALANS. Balans i tillvaron - hur skapar man det???
/Busmamman med för många kilon och lite för mycket obalans i sinnet.
Kanske beror min motvilja till att skriva på att jag just nu inte är helt på topp... och det är svårt att sätta ord på känslor som inte enbart är positiva. Men jag gör ett försök.
Ja, hur mår jag egentligen för tillfället?
För det första så väger jag alldeles för mycket, har gått upp massor på bara några månader och det känns ju inte roligt... ändå har jag svårt att ta tag i eländet. Hur många gånger har jag inte tänkt att "imorgon är det dax för mitt nya liv". Har börjat träna så smått, som jag ju inte har gjort på väldigt länge... det är typ en så där 4 år sen jag tränade kontinuerligt. Och det är ju bra. Men Afro Power Dance en gång i veckan räcker liksom inte... man måste se över sina matvanor också om vikten ska vända neråt... så där är jag nu. VILL men har ändå inte tillräckligt med VILJA, tid eller ork.
Sen är det det här med relationen. Ja, relationen med den som jag lever med. Har knakat i fogarna ganska länge och det känns inte som om det blir något bättre. Vi har försökt med familjerådgivning 2 tillfällen i våras. Verkar inte ha hjälpt och kommer inte gå dit nån mer gång som det ser ut nu. Det är inte lätt och det är mkt "sårad stolhet" hos oss båda. Nu är frågan. VILL vi och KAN vi verkligen reparera det här?
Så mitt svar på min fråga om hur jag mår kan sammanfattas med att jag just nu har lite av en kris... eller så kanske det bara är lite höstdepp. Vad vet jag? Men jag vet iallafall att jag skulle behöva balans i tillvaron. Dessa humörsvängningar tär på kroppen och i knoppen.
Mitt ständiga mantra när jag känner mig låg är - BALANS. Balans i tillvaron - hur skapar man det???
/Busmamman med för många kilon och lite för mycket obalans i sinnet.
