.: Vardagspussel :.
Kanske återkommer jag till ämnet livspussel en dag när jag känner att jag har bilden klar för mig... eller förresten, kanske inte, för den bilden lär nog aldrig bli helt klar. Och det är nog inte meningen heller, för det är väl det som är livet, att man får fortsätta bygga med sina bitar utifrån egna förutsättningar och erfarenheter där bilden kanske tar form men även förändras på vägen...
Vardagspusslet däremot, handlar mest om planering, men inte ens det är det lättaste alla gånger. I alla fall inte om man heter busmamman. Därför kan man ha god hjälp av detta utomordentliga verktyg. Inget tekniskt krångel, inga mobiler som behöver uppgraderas, eller digitala kalendrar som slutar synka...
En helt vanlig hederlig papperskalender, fast med lite fiffiga personliga attribut.
.: Berättaren :.
Föreställningen som barnen var med och spelade i är en teater av sagan "Vanten" som handlar om en tappad vante i skogen där en hel massa olika djur flyttar in under vintern.
Min 6-åring var berättaren. Hon läste hela sagan från början till slut och de andra barnen agerade och hade sina repliker. De var så himla duktiga allihopa.
Efteråt så fick min dotter så mycket beröm, många talade om att hon verkligen läser bra och vissa föräldrar frågade imponerat om hon även läser böcker hemma. Då kunde en stolt busmamma säga att, jovisst gör hon det, hon läser till och med gonatt-saga för sina småsyskon ibland.
Efter en gemytlig kväll på skolan, med avslutande middag bestående av god pastasallad gjord av eleverna i 4-5:an och annat gott tilltugg, så kunde vi föräldrar stolta och nöjda strosa hemåt.
Min 6-åring, som hade ordet "Berättare" skrivet i pannan, har inte tvättat sig på hela veckan. Så nu, en vecka senare ser hon fortfarande ut som här då de hade föreställning .
.: Stolt morsa :.
15-årig son.
Diagnos ADHD.
Skolavslutning i klass 9.
Betyg: 1 MVG, 7 VG och 8 G.
Totalt: 205 poäng.
Morsa? - Ja, det är jag det (hans benämning på mig).
Stolt? ? JAAA, så jag håller på att spricka! :D
Han har gått i en helt vanlig skola i en helt vanlig klass. Som dessutom är extremt duktiga enligt studierektorn. Skolan i allmänhet och hans klass i synnerhet har ovanligt bra studieresultat och höga betyg. Tänk att det mot alla odds kan gå så bra för en grabb med min sons förutsättningar. Han har haft lite hjälp av en assistent inom vissa områden, men i det stora hela har han grejat det mesta helt själv.
Och jag är sååå himla stolt över honom. Det vill jag att hela världen ska veta! :-)
Måste bara få berätta hur nöjd jag är över skolan. Så ofta som man får höra en massa sk*t om skolan idag och det kan jag säga att jag inte känner igen mig i. Mina erfarenheter är tvärtom att skolan har verkligen tagit tag i vår situation. Stöttat, informerat, engagerat, vänt och vridit på olika arbetssätt för att anpassa det till vår son och hans problematik.
Nu kan jag nog lugnt vänja mig vid tanken att han faktiskt kommer in på sina gymnasieval, utan några problem alls. En ny fas i hans liv kommer ta fart i höst.
Än lever hoppet... :)/Busmamma & stolt
P.S. Måste även få tillägga att jag tyvärr inte har samma positiva erfarenhet av dagiset som han gick på som barn.
En viss bitterhet finns det hos mig angående hur de hanterade situationen med honom... hur många ggr fick jag inte höra att hans koncentrationssvårigheter berodde på att det var jag som inte kunde sätta gränser...
Gick alltid gråtande från deras utvecklingsamtal. Idag kan jag säga att mina tårar inte beror på samma känsla av maktlöshet som då... tårar av lycka, kan man nog benämna det nu.
Kan man möjligtvis få känna ett uns av triumf gentemot dagis så här i efterhand...? ;)
