.: Lite skoj :.
Och så här inför semestern bjuder jag på lite skoj i feministisk anda...
.: Rolig leksak :.
.: Busigt tidsfördriv :.
.: Försommar :.
Vill stanna här för alltid.
.: Rädslor :.
Det handlar förstås om rädsla. Först och främst en rädsla för att såra en annan människa som har stått en nära i så många år. För hur det än är så bryr jag mig faktiskt om den här människan, till och med älskar som en vän. Därför finns också rädslan för hur relationen kommer se ut i framtiden, för jag kommer inte ifrån att vi har tre barn ihop. Och vi har redan innan haft svårt att kommunicera och samarbeta, så en brytning kanske gör allt värre. Alltså är det även rädslan över samarbetet med barnen. Och att barnen ska komma i kläm.
Sedan förstås rädslan över att bli ensam, eller kanske rädslan över att bli gammal ensam. Att jag någonstans hoppas på att hitta den rätta, fast det kanske inte finns någon som är rätt för mig. Att jag lever i någon drömvärld som inte finns... Att det egentligen är så att jag bara är bortskämd och borde vara nöjd med det jag har. Och ändå så vet jag att det finns en massa andra saker i livet som kan ge mig glädje. Andra relationer. Barnen. Nära vänner.
Så först å främst har det nog handlat om rädslan att såra, och att inte riktigt veta vad som kommer hända nu. Hur kommer mitt liv förändras. Och hur ska jag hantera sånt som jag tidigare hade en partner att diskutera med och få hjälp av.
Jag måste se att många av mina tidigare val och beteenden beror på rädslor. Jag kan inte ta ansvar för andras sorg. Jag sörjer också, och det är ok. Rädslor finns det, men jag kan inte låta dem styra mitt liv. Jag måste lära mig att hantera dem. Och våga stå emot. För att hitta balansen. Och för att hitta mig själv igen.
.: Kärleken och livet :.
Jag tog ett beslut för två år sedan. Ett beslut om att bo ensam och därmed även det sorgliga beslutet att välja bort barnen varannan vecka. Då var det ett nödvändigt beslut. För vi var inte lyckliga. Åtminstone inte jag. Och barnen märkte. De sa till och med att vi borde skilja oss vid några tillfällen. Barn gör ju det, förstår som mycket mer än vad vi tror.
Ändå var de chockade och ledsna den dagen vi berättade. Men inte mer än att det var ganska fort övergående.
Dessutom förändrades min och deras pappas relation till det bättre direkt när jag hade tagit beslutet. Det gjorde att livet plötsligt blev lite lättare att leva. Och jag kunde till och med hitta tillbaka till den kärlek som jag känt en gång i tiden. Då vi träffades. Vi återfick respekten för varann. Och kanske lite perspektiv på tillvaron.
Så det blev att vi fortsatte vår kärleksrelation men bodde på två ställen.
Nu har det gått två år. Och med tanke på allt som har hänt mig personligen så har det varit en enorm trygghet med relationen till tjejernas pappa. Han har funnits där när jag har mått som sämst, varit en livboj när jag hållit på att gå under. Kunnat lotsa mig framåt i de värsta kriserna. När jag varit så rädd att jag inte har kunnat tänka klart. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Så för det och så mycket annat älskar jag honom.
Däremot så vet jag att jag mår väldigt bra av att bo själv. Att ha friheten att kunna göra precis det jag vill. Ta egna beslut. Att få bestämma hur jag vill ha det runt omkring mig. Slippa tjafset om vardagssysslorna. Att inte behöva kriga om varje liten detalj. Och slippa känna frustration över vår oförmåga att samarbeta.
Det är här vi inte är på samma våglängd. Han vill mer. Han har förhoppningar. Men inte jag. Och jag tror inte att det någonsin kommer förändras. För jag vill inte tillbaka till det vi hade. Och tyvärr har jag märkt att vi faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi inte bor ihop längre. De värsta bråken som fanns då, finns inte längre. Men min egen lycka står på spel. Jag känner irritation och tycker att det är skönt de dagar jag får vara ifred. När jag slipper ”vara till lags”. Känner ingen längtan. Och kanske det mest tragiska, jag känner ingen åtrå. Så det blir mest ett grubblande om det är så här det ska vara resten av livet.
Jag har alltid, sedan jag var barn, uppfattat mig själv som en lycklig och ganska harmonisk människa. Och jag tror att många runt omkring mig uppfattar mig på samma sätt. Jag har lätt för att skratta. Och för att visa mina känslor. Visst kan jag bli arg också. Och då är jag inte så rolig. Inte alls faktiskt. Men jag har också lätt för att säga förlåt. Det här är ganska så mycket motsatsen till den jag har valt att leva med i nästan 20 år. Och på något sätt så påverkas man av varandra. Den man umgås med sätter spår i en. Vi lär oss av olikheterna och det kan vara till godo. Men de kan också förgöra.
Så den där lyckliga människan, som jag tror att jag är, har i en massa år gått hemifrån på morgonen och tänkt ”jag är inte lycklig”. Tänkt att något måste förändras. Men vad? Eftersom jag har fått lära mig att det inte går att förändra någon annan, bara sig själv, så blev det så att jag funderade väldigt mycket på min egen del i det här. På mina beteenden och varför jag kände som jag kände.
Vi prövade även familjeterapi. Två gånger. Sen var det stopp. För att han inte tyckte att det gav något. Det var inget för honom. Och jag accepterade. Och fortsatte därmed att anpassa mig och vara till lags.
När jag för drygt ett halvår sedan lyckades frigöra mig från en annan destruktiv relation (läs: chefen), så trodde jag ett tag att det var allt det hemska på jobbet som också hade förstört min kärlek till barnens pappa. Jag hamnade i någon konstig euforisk feeling och kände mig frälst. Jag trodde än en gång att nu kommer det vända och nu kan jag hitta tillbaka till kärleken.
Men det var inte så enkelt. Nu när jag har landat, och verkligen kan analysera allt, så inser jag att jag inte riktigt kunde sortera min känslor. Det var för mycket känslor. Och för mycket som hände på en och samma gång. Och därför tolkade jag tacksamheten som kärlek.
Kanske är det egentligen kärleken till mig själv, som jag har hittat tillbaka till. För nu, för första gången, har jag verkligen börjat tänka på mig själv. På vad JAG vill. Och på vad jag känner. Kanske är det så att jag till slut har mognat och blivit vuxen. För nu har jag tagit ännu ett steg. Jag har avslutat kärleksrelationen med mina barns pappa.
Det var inget lätt beslut. Verkligen inte. Men nödvändigt. Nu kan jag börja leva igen. Utanför murarna. På riktigt.
