.: busmammans blogg :.

Vår sommarflicka kom med värmen!

Det är den beräknade förlossningsdagen, den 3 augusti 2004. När jag vaknar vid 9-tiden på morgonen har jag inte en tanke på att föda barn det kommande dygnet. Jag räknar med att gå över tiden även denna gång, precis som jag har gjort mina två tidigare graviditeter. Dessutom är min ordinarie barnmorska, Diane, bortrest. Hon var min barnmorska då min dotter, Sunniva, föddes på Södersjukhuset i april-01. Jag hade redan då haft tankar om att föda hemma, så därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att Diane även var hemförlossningsbarnmorska. Jag skrev ett brev till henne och nu, när jag väntar mitt tredje barn, har jag gått på mödravård hos henne under graviditeten. Min andra barnmorska, Anita, upptäckte jag i ett nummer av Födsel & Föräldraskap, där jag såg att hon bor i närheten av mig. Diane tog kontakt med henne inför min kommande förlossning. Det kändes bra, eftersom jag har haft ganska så snabba förlossningar tidigare. Nu har jag endast träffat henne en gång vid ett hembesök och personkemin kändes bra. Trots det så har jag ändå en närmare relation med Diane och vill väldigt gärna ha med henne då mitt nästa barn föds. Och visst längtar jag väldigt mycket på vår bebis, men har jag väntat nio månader så kan jag nog vänta några dagar till så att hon kan vara med. J Och sen är jag ju inställd på att gå över tiden, efter att ha fött både 4 och 8 dagar efter beräknat datum de förra gångerna.

Därför blir jag lite förvånad då jag märker en blodblandad flytning vid första toalettbesöket på morgonen. Kan det vara slemproppen? Den har ju lossnat i samband med att värkarna har startat de två förra gångerna, men det är klart, det betyder ju inte att det är samma sak den här gången. Jag känner inget annat, så jag bestämmer mig för att det inte är på G ännu.

Vi har bokat in besök av lite kompisar under dagen och jag springer runt och fixar lite mat m.m. Känner av lite sammandragningar emellanåt, men inte mer än vad jag brukar ha, tycker jag själv. Vid 16-tiden kommer resten av slemproppen, en ganska stor klump. Helt plötsligt känner jag mig väldigt trött. Lägger mig och sover ett tag, trots att vi fortfarande har besök. När jag vaknar kommer några flera kompisar på fika. Vi har nyligen flyttat, och jag har ju räknat med att gå över tiden, så därför har jag inte haft något emot att bjuda hem folk. Nu har vi fullt hus här hemma. Ingen märker något trots att jag får en lite kraftigare sammandragning vid nåt tillfälle, och jag själv ignorerar alla tecken, eftersom jag är så inställd på att vår bebis ska komma först om några dar.

På kvällen är vi ett tag hos min syster och hennes familj som bor en bit bort på gatan. Där är även mina föräldrar. Min mamma blir lite uppspelt när jag berättar att slemproppen har lossnat. Jag lugnar henne och säger att den kan lossna ett bra tag innan det är dags och jag tror inte att det är på gång ännu.

MEN, under Allsång på Skansen ligger jag i soffan hos min syster och känner plötsligt flera sammandragningar. Börjar då ana att det kanske är något på gång i alla fall, eftersom jag inte brukar få sammandragningar när jag ligger ner. Tänker att jag kanske borde förvarna Anita, om det skulle dra igång under natten. Så vid niotiden på kvällen ringer jag Anita och berättar hur det ligger till, men att jag inte alls är säker på om det är på riktigt, eftersom jag inte har haft några riktiga värkar än. Slempropp och sammandragningar är ju nåt som kan förekomma ett bra tag innan förlossningen och det håller förstås Anita med om, men ber mig ändå återkomma lite senare. Och nånstans i mig har jag nu en känsla av att det snart kommer sätta igång.

Vi går hem och jag lägger Sunniva. Jag har ett par sammandragningar under tiden, men de är oregelbundna och känns inte så mycket. När J (min sambo och barnets far) tar tid på dem så är det till en kvart emellan två stycken. Han ser förväntansfull ut och säger: ”snart får vi kanske träffa vår bebis!” Själv tänker jag: ”kan det verkligen vara dags redan?”. Känner mig inte riktigt redo och har ju ställt in mig på att gå över tiden.

Strax innan elva på kvällen ringer jag Anita igen och berättar att det fortfarande inte är något regelbundet, men att det var en kvart emellan två sammandragningar som inte kändes så mycket. Lägg dig och försök sova så du är utvilad om det sätter igång, säger hon till mig. Det är precis vad jag skulle behöva, känner jag nu. Är väldigt trött efter att ha varit igång hela dan. Vi ringer till farmor och ber henne komma hit och sova med Sunniva om det skulle dra igång under natten. Hon kommer hit vid halv ett på natten och jag har fortfarande inte kommit i säng. Vi bäddar på vardagsrumsgolvet med madrassen som vi har lånat för detta ändamål. Trots att jag är jättetrött, så känner jag mig lite för rastlös för att sova. Springer runt och fixar lite innan jag till slut lägger mig ner och somnar. Klockan är kvart i två på natten. Sover djupt och drömlöst i en halvtimme utan en enda sammandragning. När jag vaknar till tänker jag att det verkligen var skönt att få sova och det verkar ju inte vara förlossning på gång i alla fall, tänk om vi har dragit hit farmor i onödan?

MEN, innan jag hinner resa mig upp får jag den första riktiga värken… Åh, va ont den gör!!! Och den håller i sig i en och en halv minut. Att ligga ner är bara att glömma nu, känner att den ställningen bara motverkar hela förloppet. Till och med bebisen sparkar i protest under denna långdragna värk. Klockan är halv tre och jag inser nu att det är på riktigt. Jag måste upp och stå under värkarna, annars gör det bara för ont. 

Värkarna kommer med ungefär 4 minuters mellanrum. De är fullt hanterbara, eftersom jag kan stå och hänga mot bardisken i köket samtidigt som J masserar ryggen. Åh, det känns så skönt att få massage och lindrar verkligen smärtan. Emellanåt går jag in i duschen och spolar hett vatten över magen och ryggen under värkarna, det är också skön smärtlindring.

Vid nåt tillfälle tänker jag att jag inte alls är redo att föda barn, är fortfarande alldeles för trött och vill ju att Diane ska vara med. Får då svårt att slappna av under värkarna, och, ajajaj, va mycket ondare det gör. Nej, nu måste jag släppa tanken på Diane, det är bara jag som kan göra jobbet, ingen annan. Nu är det dags att börja fokusera på att föda barn. Nu finns det ingen återvändo, nu ska vi ju äntligen få träffa vårt barn!

När jag äntligen inser fakta, så kan jag slappna av under värkarna och så mycket bättre det känns, nu känner jag att de verkligen gör nytta. Jag känner även barnet röra sig under och mellan värkarna, och det känns så tryggt. Jag vet ju att jag väntar på någonting fantastiskt och jag får en motivation till att fortsätta jobba med värkarna. Jag står och gungar höfterna och andas under värkarna. Åh, snart ska vi äntligen få träffa vårt barn!

J frågar några gånger om vi inte ska ringa Anita igen, men jag vill inte ringa för tidigt, tänker att det är bäst att hon får sova så länge som möjligt, för man vet ju inte hur lång tid det här kommer att ta. Men, vid halv fem på morgonen, när jag har haft regelbundna värkar i ca 2 timmar, så ringer jag henne ändå och berättar att det har dragit igång. Jag tycker inte att det är någon panik ännu, eftersom värkarna bara kommer med 4 minuters mellanrum (vid mina tidigare förlossningar har de kommit varannan minut de sista timmarna) och de känns hanterbara, jag har ju trots allt lite andningspauser emellan. Hon ber mig ringa igen när jag vill att hon ska komma och uppmanar mig att äta lite. Jag beordrar J att fixa mig lite hallonkräm, som jag köpt för detta tillfälle. Mmm, va gott! Äter kräm och dricker lite fruktsoppa mellan värkarna. Det gör gott för kroppen!

Inte så långt efter telefonsamtalet går jag på toaletten och hinner knappt ta mig upp från toalettstolen när det kommer en riktigt kraftig värk som gör mig helt knäsvag. Måste hänga över J för att inte ramla omkull. Nästan direkt efter, utan någon paus, kommer nästa värk. Då inser jag att det faktiskt är nära, vill helt plötsligt ha Anita här. Så knappt en halvtimme sedan förra samtalet ringer jag och ber henne komma.

Jag ställer mig i duschen igen. Sunnivas farmor, som har tittat till oss lite diskret med jämna mellanrum, väcker nu Sunniva och tar med sig henne hem. Innan de åker pussar jag hej då mellan ett par värkar och säger till Sunniva att nu ska bebisen komma som hon har längtat efter så länge. Hon är nyvaken och ganska ledsen till en början, men innan de går ut genom ytterdörren hör jag att hon är glad igen och skrattar åt något som J säger till henne.

Jag står fortfarande i duschen när Anita kommer. Klockan är nu halv sex på morgonen. Hinner bara hälsa lite snabbt på henne innan det kommer en värk. Åh, den känns ordentligt och innan den klingar av känns det som om jag måste trycka på. Jag säger högt att det känns som en krystvärk, nu vill jag gå ut till madrassen i vardagsrummet som väntar på bebis.

Ställer mig i knästående på madrassen och lutar mig mot soffan. Anita undersöker mig och lyssnar på hjärtljuden med trätratten. Hon säger att det låter bra och att jag är fullt öppen, det är bara en liten bit kvar för bebisen att komma ner. Jag får några fler värkar som övergår i något som liknar krystvärkar, så där som man bara måste trycka på i slutet av värken. Jag frågar Anita om det är krystvärkar. Nej, inte riktigt än, svarar hon. Barnet har en liten bit kvar, men tryck på lite om det känns så. Jag känner mig plötsligt väldigt trött, lägger ner huvudet och vilar mot soffan mellan två värkar. Får en kall och våt handduk mot pannan och det känns så skönt. Anita hinner lyssna på bebisen en gång till och allt låter bra.

J fortsätter massera under värkarna och nu börjar det kännas nära. Jag märker att barnet har kommit ner. När jag nu får en riktig krystvärk, så jag trycker på och känner hur huvudet kommer. Först tänker jag vila lite och vänta in nästa värk, men, nej, det går inte att hålla emot, jag måste fortsätta att krysta och jag känner hur resten av kroppen kommer. Klockan är 05.57 på morgonen den 4 augusti. Vilken lättnad! Jag är så trött, så att jag inte ens orkar vända mig om. Hör att bebisen låter med en gång, inte något illvrål, utan mer ett gnyende skrik. Den lever! Nu vill jag inte vänta en sekund till, utan frågar direkt: Vad blev det? Vänta, jag har inte hunnit titta efter, svarar J och säger strax efter: En flicka! Jag ler och tänker samma sak som J säger högt: Det var ju det jag visste!

En dotter! Smakar på det och det känns underbart! Jo, jag har ju känt det på mig ända sedan jag visste att jag var gravid. Visserligen blev jag lite osäker i slutet av graviditeten, eftersom så många har påpekat och trott tvärtom. För så har det varit vid mina tidigare graviditeter, att jag har gissat fel för att jag lyssnat för mycket på andra, inte känt efter själv. Men den här gången har jag lyssnat på mig själv, och då stämde det också. En liten flicka blev det! Ja, så liten är hon inte, det ser jag direkt då jag får upp henne i famnen. Större än båda mina andra barn, men lika mycket mörkt hår har hon. Och, åh, så vacker!!!

Först nu märker jag att solen skiner utanför och Anita säger: Vilken vacker morgon! Och vilken fin start på en underbar dag! Och jag kan inte annat än hålla med. Den 4 augusti visar sig bli början på den varmaste veckan sommaren 2004. Tänk att vår sommarflicka kom med värmen!

Moderkakan krystar jag ut en kvart senare, efter några jobbiga värkar som inte alls känns lika roliga som när bebis skulle komma ut. Men den är hel och fin, precis som den ska och nu är allt det jobbiga över. Vår dotter mäts och vägs på en fiskevåg som Anita har med sig. Min känsla stämde, en stor tjej på 4050 g, 53 cm och ett huvudomfång på 36,5 cm.

Anita undersöker mig innan hon åker. Jag har inte spruckit någonting, endast några ytliga hudbristningar som inte behöver sys. Känns som en lättnad. Vid halv åtta på morgonen, två timmar efter att hon kommit, lämnar Anita oss och åker vidare till sitt ordinarie arbete på Munkbrons MVC. Hon lovar att komma förbi och titta till mig på kvällen igen. Det känns tryggt och jag känner en otrolig tacksamhet att hon fanns här hos oss när vi födde vår dotter. Visst klarade jag att föda barn utan Diane, även om jag gärna hade velat ha henne med. Och, inte behövde jag känna mig orolig, för Anita var helt fantastisk!

När Anita har åkt ligger vi i sängen och bara beundrar vår dotter ända tills vi somnar av trötthet. Vi har trots allt varit uppe en hel dag och en hel natt i väntan på detta underverk. Solen lyser ute och dagen har just börjat. Livet är precis som det ska vara. Alltså alldeles underbart!

Jag tog ett beslut för två år sedan. Ett beslut om att bo ensam och därmed även det sorgliga beslutet att välja bort barnen varannan vecka. Då var det ett nödvändigt beslut. För vi var inte lyckliga. Åtminstone inte jag. Och barnen märkte. De sa till och med att vi borde skilja oss vid några tillfällen. Barn gör ju det, förstår som mycket mer än vad vi tror.

Ändå var de chockade och ledsna den dagen vi berättade. Men inte mer än att det var ganska fort övergående.
Dessutom förändrades min och deras pappas relation till det bättre direkt när jag hade tagit beslutet. Det gjorde att livet plötsligt blev lite lättare att leva. Och jag kunde till och med hitta tillbaka till den kärlek som jag känt en gång i tiden. Då vi träffades. Vi återfick respekten för varann. Och kanske lite perspektiv på tillvaron.
Så det blev att vi fortsatte vår kärleksrelation men bodde på två ställen.

Nu har det gått två år. Och med tanke på allt som har hänt mig personligen så har det varit en enorm trygghet med relationen till tjejernas pappa. Han har funnits där när jag har mått som sämst, varit en livboj när jag hållit på att gå under. Kunnat lotsa mig framåt i de värsta kriserna. När jag varit så rädd att jag inte har kunnat tänka klart. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Så för det och så mycket annat älskar jag honom.

Däremot så vet jag att jag mår väldigt bra av att bo själv. Att ha friheten att kunna göra precis det jag vill. Ta egna beslut. Att få bestämma hur jag vill ha det runt omkring mig. Slippa tjafset om vardagssysslorna. Att inte behöva kriga om varje liten detalj. Och slippa känna frustration över vår oförmåga att samarbeta.

Det är här vi inte är på samma våglängd. Han vill mer. Han har förhoppningar. Men inte jag. Och jag tror inte att det någonsin kommer förändras. För jag vill inte tillbaka till det vi hade. Och tyvärr har jag märkt att vi faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi inte bor ihop längre. De värsta bråken som fanns då, finns inte längre. Men min egen lycka står på spel. Jag känner irritation och tycker att det är skönt de dagar jag får vara ifred. När jag slipper ”vara till lags”. Känner ingen längtan. Och kanske det mest tragiska, jag känner ingen åtrå. Så det blir mest ett grubblande om det är så här det ska vara resten av livet.

Jag har alltid, sedan jag var barn, uppfattat mig själv som en lycklig och ganska harmonisk människa. Och jag tror att många runt omkring mig uppfattar mig på samma sätt. Jag har lätt för att skratta. Och för att visa mina känslor. Visst kan jag bli arg också. Och då är jag inte så rolig. Inte alls faktiskt. Men jag har också lätt för att säga förlåt. Det här är ganska så mycket motsatsen till den jag har valt att leva med i nästan 20 år. Och på något sätt så påverkas man av varandra. Den man umgås med sätter spår i en. Vi lär oss av olikheterna och det kan vara till godo. Men de kan också förgöra.

Så den där lyckliga människan, som jag tror att jag är, har i en massa år gått hemifrån på morgonen och tänkt ”jag är inte lycklig”. Tänkt att något måste förändras. Men vad? Eftersom jag har fått lära mig att det inte går att förändra någon annan, bara sig själv, så blev det så att jag funderade väldigt mycket på min egen del i det här. På mina beteenden och varför jag kände som jag kände.

Vi prövade även familjeterapi. Två gånger. Sen var det stopp. För att han inte tyckte att det gav något. Det var inget för honom. Och jag accepterade. Och fortsatte därmed att anpassa mig och vara till lags.

När jag för drygt ett halvår sedan lyckades frigöra mig från en annan destruktiv relation (läs: chefen), så trodde jag ett tag att det var allt det hemska på jobbet som också hade förstört min kärlek till barnens pappa. Jag hamnade i någon konstig euforisk feeling och kände mig frälst. Jag trodde än en gång att nu kommer det vända och nu kan jag hitta tillbaka till kärleken.

Men det var inte så enkelt. Nu när jag har landat, och verkligen kan analysera allt, så inser jag att jag inte riktigt kunde sortera min känslor. Det var för mycket känslor. Och för mycket som hände på en och samma gång. Och därför tolkade jag tacksamheten som kärlek.

Kanske är det egentligen kärleken till mig själv, som jag har hittat tillbaka till. För nu, för första gången, har jag verkligen börjat tänka på mig själv. På vad JAG vill. Och på vad jag känner. Kanske är det så att jag till slut har mognat och blivit vuxen. För nu har jag tagit ännu ett steg. Jag har avslutat kärleksrelationen med mina barns pappa.

Det var inget lätt beslut. Verkligen inte. Men nödvändigt. Nu kan jag börja leva igen. Utanför murarna. På riktigt.

Helgens höjdpunkt är när hela familjen åker och till Sabis och handlar. Där finns det provsmaker i oändlighet, allt från mögelostar och goda delikatesser till frukter och konditorivaror. Och i vår familj går det mesta ner, barnen köper så gott som allt i matväg. Med andra ord så vi är mätta och belåtna redan när vi kommer till kassan. Det är najs!

Dessutom har Sabis en hel del varor som inte innehåller en massa E-nummer och annat skräp. Det gillar vi!

We love Sabis!

Kl 00.38 kom en liten flicka till världen. Hon har mycket hår å e knubbig å fin! (allt enligt den nyblivna mammans utsago)

Svägerskan har kämpat tappert, all kred till henne. Du är en kämpe M! 

Dessutom verkar den här lill-kusinen brås på mig (busmamman) utan att egentligen ha några biologiska arvsband. För denna lilla krabat verkade trivas i magen så till den milda grad att man till sist fick dra ut henne med sugklocka (me too). Lägg därmed till hårsvallet (gissa vem som såg ut som ett troll när hon föddes?) och knubbigheten (japp! *nickar och pekar på mig själv*) så har ni busmamman i en ny förpackning!

Och sen förstås, icke att förglömma, kom hon ju på självaste nobeldagen. Ett litet geni, med andra ord... *harkel* jo, jag vet jag kan räkna upp hur många likheter som helst...

Stort stort grattis till M & A!

Det var något magiskt med snön och vintern som skymtade en skvätt nu i veckan. Mina tjejer fick nåt tindrande i blicken... något förväntansfullt. Helt plötsligt gick det upp för dem att med vintern kommer julen och så småningom tomten. Och i väntan på julen så hör det bara till med pepparkaksbak. Så efter en hel del tjatande övertalades busmamman till en eftermiddag med pepparkaksdeg-kavlande, mjöl-bombande och kristyr-kladdande.



Man kan ju fråga sig hur roligt det är att kavla pepparkaksdeg i skyttetrafik, för att direkt få se de små terrorist-bagarna knåda ihop den fina tunna utkavlade degen i en klump INNAN de ens fått dit en endaste kakform. Och OM de mot förmodan får för sig att använda kakformarna så kan man ju ge sig den på att syrran absolut ska använda exakt samma vid exakt samma tidpunkt (=bäddat för slagsmål). För att inte tala om vilken sockerchock kristyrsmeten ger strax innan läggdax! Varför använda uppåt-tjack när man kan använda sockerkristyr och få samma effekt? 

I vilket fall, resultatet blev ju ganska bra till slut:


Så där ja, nu har busmamman uppfyllt sina julpyssliga plikter för i år. Fast så här tidigt, redan i november, har det nog aldrig hänt tidigare, så kanske, kanske, om ni har tur, så faller andan på vid fler tillfällen innan julen står vid dörren...

Men nu till nästa väntan... den bästa väntan. Redan innan tomten, julen och klapparna dyker upp, så väntar faktiskt mina tjejer på den bästa julklappen av alla. En liten kusin. Den lilla kusinen skulle ha gjort entré för 3 dar sen enligt konstens alla beräkningar, men som alla vet så gör de små liven lite som de vill när man kommer till det här med bf-datumet. Dock lär det ju inte dröja allt för länge nu och som ni alla säkert förstår så önskar vi inget hellre än att lill-kusinen tittar ut och förgyller vår tillvaro!

Och bara för det så kom jag precis på hur det var för en si så där 3 år sedan då jag själv gick i väntans tider med Lilla S i magen och med bf 060105. Den gången skrev jag ett inlägg den 7 januari-06 på hemsidan I väntan på Bebis som lät så här:

060107: 4:e barnet, på plustid & inga känningar - lurad?

Man tror att man är erfaren och vet hur allt hänger ihop när väntar 4:e barnet, men oj vad man lurar sig själv då. :)

Här kommer lite av mina tankar efter mina tidigare erfarenheter:

1:a barnet: Hade egentligen ingen aning om hur och när allt skulle börja, men blev ju lite less när bf-dagen kom och ingen bebis behagade titta ut. Dessutom så ringde min kollega som skulle ha 2 veckor EFTER mig och berättade att hennes bebis hade kommit redan dan innan MITT bf-datum. Orättvist, så in i bomben, tyckte ju jag. ;) Hur som helst så kom ju min förstfödda 4 dar efter utsatt datum.

2:a barnet: Den här gången var man ju stursk och tänkte att den här gången kommer jag nog få INNAN bf-datum, för det hade man ju hört att omföderskor ofta får tidigare (lurad?). Och med en bebis beräknad 25 mars, så var jag ju sååå säker på att få ett marsbarn, kanske att den t.o.m skulle komma lagom till min egen födelsedag 28 mars... så övertygad var jag så att jag till och med vaknade på natten till den 28:e och satt i soffan och verkligen försökte känna efter var de där förbaskade värkarna höll hus. Det blev inget marsbarn, utan hon kom i april, 8 dar över tiden.

3:e barnet: Nu var man ju luttrad. Aha, jag hade ju lurat mig själv lite tidigare med mina förväntningar på att inte gå över tiden, självklart är jag en sån som går över tiden med mina barn. Så den här gången var jag ju övertygad om att gå iaf en vecka över tiden. Hade själv ett datum 6 dar efter bf-datum som jag siktade in mig på. (varför siktar man in sig på nåt datum ö.h.t, undrar jag nu?) Men, döm om min förvåning när värkararbetet startar på bf-dagens kväll och bebisen faktist väljer att komma bara 6 timmar efter bf-dan. Då blev jag ju helt överrumplad istället, var ju knappt redo eller förberedd alls. :)

Den här gången (4:e barnet): Jo, man har tydligen inte längre minne än till förra gången, för nu har jag ju istället gått och oroat mig för att få för tidigt (typ i dec) IGEN. Och, som vanligt hade jag ju ställt in mig på ett datum som jag "trodde" på, dvs den 6/1, 1 dag efter bf-dan. Allt bara för att förra bebisen kom vid den tidpunkten och då skulle det ju bli ett snyggt födelsedatum 060106 och alltid röd dag. Perfekt! :)

Men, vad säger man... nu sitter jag här på plusdag 2 och inser att jag bara lurar mig själv... antagligen kommer den här lurbebisen, som har lurat mig redan från start eftersom jag inte fattade att jag var gravid förrän i v.14, att vara ännu mer lurig än alla andra och låta mig gå flera veckor över tiden, bara för att få mig att inse att livet inte går att förutsäga...

Fr.o.m NU ska jag INTE tro nånting och INTE ha några förväntningar på när, var, hur... ... den kommer ju när den kommer... eller hur? ;)

Förresten, jag tror att den här bebben verkligen vill att jag ska hinna längta riktigt ordentligt på den, eftersom starten inte blev så bra, då graviditeten var oplanerad och känslorna som pendlade rejält i början.

"Men nu förstår du, lilla bebben, att alla i familjen längtar väldigt mycket efter dig. Storasyster vill att du ska komma idag, för det berättade hon flera ggr för mig i morse. Så du är sååå välkommen ut nu!" :)

Och precis just så känns det nu. Så till lilla kusinen: Du är sååå välkommen ut nu! Tjejerna längtar efter dig.

och hon cyklar som om hon inte har gjort annat. Vår duktiga tjeja. Hon är inte ens 4 år än (blir 4 i augusti). Och hon lärde sig cykla utan stödhjul i söndags. Hon bara bestämde sig. Bort med stödhjulen. Och sen cyklade hon. Inget övande, inga vurpor och inget tjafs, hon bara cyklade på. Så enkelt det kan va ibland. :-)

Man pratar ju mycket om vikten av att handla närproducerad mat för att tänka på miljön - och då jag är en av dessa s.k. långtidsammande mammor, så kom jag att tänka på en sak idag...

Här kan vi ju verkligen snacka om närproducerad mat! :D

(för den som inte är så bevandrad inom begreppet långtidsamning så kan jag säga att det är vi som ammar våra barn längre tid än gängse normer, typ längre än ett år, däremot handlar det inte om helamning, för barn över ett år klarar sig inte enbart på bröstmjölk)