.: 2015 :.

Här kommer en liten summering av året som gått.
 
Jag har för första gången i mitt liv önskat att få dö. På riktigt. Den krisen som jag gick igenom i början av 2015, har gett mig en helt annan förståelse för människor som väljer att ta sitt liv. Men jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva uppleva den avgrunden igen.
 
Jag fick ett nytt jobb under våren. Det blev en räddning och det som fick upp mig till ytan så pass att jag kunde ta mig vidare.
Ett jobb som sedan visade sig vara svårare än jag trott att hantera. Men med tiden har jag faktiskt börjat trivas.
 
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen så har jag brutit med mina barns pappa. Det är och har varit en väldigt jobbig period, även om jag vet att jag tagit rätt beslut. Men det var ett beslut som jag tog alldeles för sent, och på ett sätt som har sårat en människa som betyder väldigt mycket för mig. Det sörjer jag.
 
Jag har återupptagit kontakten med släktingar som jag inte har träffat på många år. Det känns skoj!
 
Denna bergodalbana som livet är, har gett mig nya insikter och fått mig att upptäcka nya saker om mig själv. Jag som alltid har hävdat att jag behöver mer balans i tillvaron väljer ändå ytterligheter. På nåt sätt finns det nån mening med det också. Jag blir prövad och får ifrågasätta mina egna val och värderingar. Vem är jag och vad har jag för uppdrag i det här livet?
 
Jag har insett att jag har vänner som finns i vått å torrt. Och som betyder otroligt mycket för mig. Kloka vänner som ser mig och ger mig nya vinklar på livets svårigheter. De är guld värda!
 
Jag har också träffat någon som har fångat mitt hjärta. Men den storyn sparar jag på. Jag måste ju ha nåt att skriva om nästa år också.
 
Tjing å Gott Nytt 2016
 
 
 
 

.: det ordnar sig :.

Tänker bara göra en kortare uppdatering.
Har inte gråtit nåt mer sedan förra blogginlägget. Det är bra.
Saker som berör mig djup har också en tendens att röra om. Det får mig att tänka till. Ifrågasätta och ta nya beslut.

Och det ordnar sig. Det gör det.
 



.: Ute på nya äventyr :.

Resan till Säffle blev en underbar mys- och rekreationshelg, som kommer leva kvar i minnet länge. Det var god mat å dryck, mycket skratt blandat med allvar, och så långpromenad, yoga och meditation. Sen så har jag lärt mig att spå i kaffesump, det är inte så illa.

Nu, några dagar senare, så sitter jag på ett tåg med rödgråtna ögon på väg till Göteborg. Livet kom ikapp och gav mig en käftsmäll. Men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva? Det är bara att hänga på och hålla i sig i livets bergodalbana, som en av mina bästa vänner brukar säga. 

Och faktisk. Efter ett dygns gråtande kan jag också se det goda i livet. Nu väntar två inspirerande dagar med tre härliga kollegor. Och sen så har jag ju en hotellnatt att se fram emot.

Tjing!

.: Medberoende eller ej? :.

Ännu ett lösenordsskyddat inlägg finns nu på bushemliga bloggen.
Kommentera under "Säg nåt!" på detta inlägg och ange din e-postadress så mejlar jag lösenordet. 

.: Minsann... :.

Det fanns inga dåliga ursäkter. Ändå hoppades jag in i det sista att passet skulle vara fullbokat...men tji fick jag. Nog fanns det en plats även för mig.
Och det va ju riktigt skoj. För det är sånt här jag gillar. Träning med dans å musik.
Friskis, here I come!


.: Höst, vardag och träning :.

Nu har hösten tagit fart på allvar. Förutom vädret så har nu alla mina tjejernas aktiviteter dragit igång.
Den här helgen var det konståkning och allt vad det innebär. Jag är delaktig i föräldrarådet, som nu planerar skridskobytardag nästa helg. Och utrustningen behöver fyllas på och bytas ut. Sen på måndag och tisdag är det ridning och jazzdans. Det är skoj att de gillar det de håller på med.

Jag blir mest chaufför, även om de numera tar sig till och från sina aktiviteter på egen hand till stor del. Det borde förstås gynna min egen träning som har legat på vänt hur länge som helst. Promenader behöver inte planeras, men har ändå lyst med sin frånvaro. Men nu har jag börjat så smått den här veckan. 
Och imorgon är det dags att testa något nytt. Nu ska jag ta tag i det som jag egentligen tycker är riktigt roligt. Det blir ett afrodanspass på Friskis. 

Jag tänker som så att om jag skriver detta på bloggen nu, så kommer jag inte undan så lätt. Jag måste komma på en riktigt usel ursäkt om jag inte tar mig dit imorgon. Eller hur!? 

.: Tacksamhet :.

Idag är jag tacksam för
  • att jag har ett jobb som ändå är rätt ok
  • att jag har goda vänner som får mig att må bra
  • att jag är frisk
Och så har jag gått ner fyra kilo...det är inte så illa pinkat.

Tjing!

.: Reflektion :.

Mycket händer i mitt liv men inte så mycket här på bloggen.
Nyligen var det årsdagen av en väldigt omtumlande händelse i mitt liv. En händelse som fortfarande präglar mig och får mig att fundera över så mycket i mitt liv.
Och livet är verkligen inte okomplicerat. Långt ifrån. Jag ställs inför nya prövningar och inser att det är precis ett år sedan sist. Jag vet inte var jag är på väg. Men jag lever. Och jag är starkare nu än då.


.: Victory & Success :.

Jag vet inte riktigt vad det är jag går igenom just nu. Men någon typ av minneskavalkad är det nog.

Tänker tillbaka på en underbar weekendresa med de bästa av vänner en helg i september förra året. Då jag var mitt i min värsta kris någonsin (mer om det på hemliga bloggen), men också på något sätt i ett uppvaknande.

Där och då blev jag spådd och den spådomen jag fick var så klockren. Så rätt. Och det känner jag än idag.

 
Så här lyder den:

Goda nyheter är på väg! Kvaliteterna av detta positiva kort är avslut, seger och framgång som ofta följer en svår period.

Många människor runt omkring dig är mycket stolta över att se hur du triumferande kom igenom det.
De respekterar dig och kommer nog att försöka följa ditt exempel. Du har arbetat hårt och ägnade stora ansträngningar för att få detta i ditt liv där du har blivit klokare och har vuxit på så många sätt. Kom alltid ihåg att stanna upp och klappa dig själv på ryggen - du förtjänar det.
Detta kort påminner dig också om att stanna jordad, kom ihåg var du kommer ifrån, och hålla ditt ego i schack - Glöm inte bort vem du egentligen är. Denna seger kan användas som ett pedagogiskt verktyg för framtiden. Inse att om du kom igenom denna svåra tid, så kan du uppnå vad som helst!


Orginalversionen på engelska:

Good news is on the way! The qualities of this positive card are completion, victory, and success that often follow a difficult period. 

Many people around you are very proud to see how you triumphantly came through it.
They respect you and may even attempt to follow your example. You've worked hard and devoted much effort to get this point in your life, where you've become wiser and have grown in so many ways. Always remember to stop and pat yourself on the back - you deserve it.
This card also reminds you to stay grounded, remember where you came from, and keep your ego in check - don't lose who you really are. This victory can be used as a teaching tool foor the future. Realize that if you came through this challenging time, you can achieve anything!


.: Medberoende och psykisk ohälsa :.

Ett lösenordsskyddat inlägg finns nu på bushemliga bloggen.

Det är bara att kommentera under "Säg nåt!" på detta inlägg och ange din e-postadress så mejlar jag lösenordet. 

.: Bushemliga bloggen :.

Eftersom jag inte är helt anonym, och ibland behöver få vara lite mer privat än vad jag kan vara här så har jag skapat en Lösenordsskyddad blogg. 
 
 
 
Maila mig så blir du kanske insläppt... ;-)
 
 
Tillägg: Tveka inte att mejla. För det här handlar om att jag vill skydda mig från EN person. Och den personen är med största sannolikhet inte DU! :-)
 

.: Sockerberoende :.

 
Nu när jag ändå är igång så fortsätter jag mitt bloggande. :)

Jag har vetat ett tag att jag är sockerberoende. Och det är inte alltid så lätt att förhålla sig till, särskilt inte när det finns så många förståsigpåare där ute. Det är ju liksom inte klassat som ett "riktigt" beroende, som t.ex alkohol och andra droger.  Men lik förbaskat är det samma kamp för de som drabbas. 

Men här har vi någon som vet vad hon talar om, och hon gör det så bra. Lyssna på när Kostdoktorn intervjuar Bitten Jonsson. Och prova gärna en gratismånad av medlemskapet, för att höra HELA intervjun för det är värt det om man är intresserad av ämnet eller har minsta misstanke om att vara drabbad själv.
(det finns svensk text att välja i inställningarna till videon)

Jag tror att det är vanligare än vad många tror, och att många är drabbade utan att veta om det... alltså, det behöver inte synas utanpå och de flesta människor förknippar inte sitt sockersug med ett beroende, men det är ju faktiskt vad det är.  Socker är inte något livsnödvändigt, så har man ett sug efter socker ska man inte tro att "kroppen behöver socker" utan det är faktiskt så droger fungerar. De skapar ett sug efter mer.

Ibland förknippar man suget med hunger, men det är inte samma sak, och det är den skillnaden man behöver lära sig som sockerberoende. Ingen lätt match. Att leva i dagen samhälle är inte heller det lättaste eftersom så mycket av det vi har omkring oss baserar sig på socker och mjöl (det handlar alltså inte bara om socker, men det får ni mer info om i intervjun). Plus alla människor som säkert vill väl, men som inte har förstått problematiken, utan trugar på att man ska ta en bulle till kaffet eller har åsikter om vad man ska äta eller inte äta. Det är nästan ett självmordsuppdrag att säga att man äter LCHF, för vad är det för strunt... alla vet ju att "hjärnan behöver socker"... osv. 

Sen är det är inte riktigt socialt accepterat att uttrycka att man inte äter vissa saker. Jag hör det titt som tätt från omgivningen. Typ, "vad är det för larv, man får väl äta det som bjuds" eller "vadå, det är väl en sak att vara allergisk, men bara för att man har en fix idé så kan man inte kräva annan kost" eller så den klassiska "man får ta seden dit man kommer".  Sådana kommentarer gör att man bara känner sig besvärlig och det tar emot att behöva förklara att man har ett beroende som sen så många har en massa åsikter om eftersom det inte "finns".

En annan sak som man som beroende måste ta ställning till är att inte jämföra sig med andra. Jag vet att jag inte kan äta samma sak som många andra i samhället gör. Precis som att en alkoholist inte bör dricka trots att så många andra gör det... och vet ni, det finns väldigt mycket saker som människor i dagens samhälle gör som faktiskt inte är bra för kroppen. De kanske har ett beroende, de vet bara vet om det... än! ;)

Jag vet iallafall att jag har det och att det är ganska komplext. Jag fungerar i de flesta sammanhang och det syns inte utanpå (okejrå, tjockmagen kanske avslöjar mig ;), men det är en kamp och något som jag måste vara medveten om hela tiden för att inte trilla i fällan.

Kolla på intervjun, den är riktigt bra och upplysande!

.: Tur i livet eller kanske en tur i det som kallas livet? :.

Det var väldigt länge sedan jag skrev ”på riktigt” här på bloggen. Och det har verkligen hänt mycket i mitt liv sedan dess.

Jag har tagit egna svåra beslut, jag har drabbats av personlig sorg och blivit rätt tilltufsad av människor i min närhet, så illa att jag började tvivla på mig själv och mina förmågor.

Men vet ni, jag börjar faktiskt känna mig normal igen. Allt det hemska det senaste året börjar blekna bort... så jo, tiden läker nog alla sår, det tar bara olika lång tid.

Trots allt jag varit med om, så är jag lyckligt lottat, för jag känner faktiskt tacksamhet för de livserfarenheter jag har drabbats av, bra som dåliga, för de har gjort att jag har fått nya insikter och jag har växt som människa. Men ännu viktigare att poängtera är att jag nu börja känna igen mig själv igen, jag vet mina styrkor och svagheter, jag kan stå för mina värderingar och val i livet. Det som brukar kallas en bra självkänsla, tror jag. Mitt självförtroende kanske inte alltid är på topp, men jag är iallafall trygg i mig själv. Jag vet nu att jag är en känslig och godtrogen person, som måste vara lite på min vakt, men min tro och mina grundvärderingar är fortfarande detsamma. Läkningsprocessen pågår nog fortfarande och jag har mycket kvar att lära, men jag är åtminstone fri och på banan igen och har för avsikt att stanna kvar här ett tag till. ;)


Jag tänker som så, att min tur i livet (för det har jag alltid haft) också har gett mig en sightseeingtur i det som kallas livet. Ett uppvaknande men också en gåva... så tack. Tack livet!

 


.: Min bästis :.

Årets höjdpunkt är utan tvivel upptäckten av de blå alvedon-cyklarna. Direkt när semestern var slut i somras gick jag och köpte ett cykelkort för 250 kr. Det bästa köp jag har gjort på länge. Sedan början av augusti har jag cyklat nästan varje dag mellan slussen och Fleminggatan. Förutom att det är miljövänligt, hälsosamt och tidsparande, så kan jag bara säga: En sån frihetskänsla. En sån glädje. Det trodde jag aldrig att jag skulle känna av att fara fram på en cykel...
Men nu är det slutcyklat för den här gången. Höstlov nästa vecka (och jag är ledig - jippie) och sedan är det slut för i år med cyklandet, för säsongen sträcker sig bara till 31 okt.

Men 1 april är det dags igen. Gissa vem som står först i kö för att köpa ett nytt cykelkort då? Längtar redan.

Tack citybikes.se för bästa färdmedlet den här hösten!

/Busmamman - cykelfantast

P.S. Har dessutom tappat 7 kg sedan mitten av augusti... vet inte om det beror på cyklandet eller LCHF-kosten, eller kanske en kombo av båda... härligt är det iallafall! :-)

.: Föreläsning om LCHF :.

Igår var jag i Åsö gymnasium och lyssnade på föredrag om LCHF m.m.


En väldigt givande dag, med mycket intressant fakta, både "gammalt" och lite nytt, som t.ex föreläsningen om D-vitaminets betydelse. Jag har ett tag försökt propagera för LCHF-kost för 18-åriga sonen, men detta med D-vitaminet kan nog också ha en positiv effekt på hans adhd, om jag tolkade det hela rätt.

Mer om D-vitaminet hittar ni här

Det finns sååå mycket som man skulle vilja fördjupa sig vidare i, och sååå lite tid att hinna med allt man vill göra... ;-)

.: Puhh... :.

Jag har varit rätt stressad ett tag, över en uppgift som jag har haft framför mig på jobbet. Men nu är den över, tack o lov. För i fredags stod jag i landstingsalen framför 80 pers och pratade om utdata- och statistikarbetet som vi har startat på vår avdelning. 

Shit, vad det är jobbigt med scenskräck. Jag hade tusen gången hellre gått till gynekologen eller legat i tandläkarstolen, typ 100 gånger om, än att utsätta mig för sådana prövningar.

Men det gick nog rätt bra ändå. I alla fall när tekniken äntligen började fungera och rundgången i högtalarsystem hade tystnat. Det är inte lätt när man var uppjagad redan innan. Och hade man inte varit det innan så blev man ju garanterat det då.

Men jag överlevde det här med. Typ.


Ikväll har jag varit i Åsö Gymnasium och lyssnat på den här damen. LCHF stod på agendan och Dr Annika Dahlqvist pratade i 3 timmar inför en fullsatt aula med entusiastisk publik. Det ger ju lite perspektiv på min prestation från i fredags. ;-)

Nu ska jag krypa till kojs och förbereda mitt sinne för en kommande LCHF-kost (igen)... och den socker-abstinens som det lär bli...

Go'natt!

.: LCHF :.

Tjohoo, min vän och f.d kollega, Mia, är med i dagens Aftonbladet: här.

Nu kommer jag ha fullt upp med att följa hennes blogg framöver, så antagligen kommer det resultera i lika få uppdateringar som vanligt här även i fortsättningen... Jo, jag vet att det ekar lite tomt här, så håll till godo med denna månadens enda inlägg. ;)

.: Ett inlägg med lite mer postitiv anda :.

Nej, vet ni vad! Mitt tidigare inlägg andas verkligen pessimism, och så illa som låter är det faktiskt inte. Jag känner nu att jag måste dementera lite av mina uttalanden. Visst har det varit stunder av förtvivlan och uppgivenhet. Och visst har jag jobbat häcken av mig. Särskilt förra onsdagen. Men det var nog då det också vände. Efter min gråtattack, till min stackars svärmors förskräckelse, så har jag ändå fått tillbaka någon typ av jävlar-anamma. När jag gick till jobbet på torsdag morgon, så gjorde jag det med ny energi och jag gjorde det med bravur. För den dagen löste jag en hel massa problem och rättade felaktigheter med sql-script i databasen, helt på egen hand, fast jag egentligen skulle få hjälp från annat håll. Men den så kallade hjälpen dröjde och jag kände att jag inte kunde vänta, det var bara att kavla upp ärmarna och ta tag i eländet. Och det löste sig. Jag fixade det. Och det fick jag beröm för, både från andra och mig själv. Så nu känns allt så mycket bättre.


Det är ju just ovissheten som är värst. Att inte veta. Att ana att man har något på sitt ansvar, något man borde göra, men inte veta vad eller hur. Det tär på en. Särskilt när man anar att det har med skatteverket och en massa människors, ja hela SLL's personal's kontrolluppgifter att göra. Men det löste sig ju det med. Jodå, jag har faktiskt själv fått min kontrolluppgift. Ja, till och med två. Och det är helt i sin ordning eftersom jag gick från ett bolag till ett annat inom SLL under förra året.


Och när ovissheten försvinner, så finns det fortfarande en hel massa jobb jobb kvar att göra. Men det är en helt annan sak. För det är inte ens hälften så stressande att ha massor av jobb och arbetsuppgifter, när man vet HUR man ska lösa det och VAD man ska göra. Det jobbet kan man ändå förhålla sig till på ett annat sätt. Man kan prioritera och kanske delegera. Men att leva i ovisshet, det är stressande så in i bomben.


Nu har jag ändå kommit till någon sorts insikt. Jag kan inte ta på mig ansvaret för något jag inte känner till och jag kan inte, hur jag än vrider och vänder på det, få ekvationer att gå ihop om inte vissa parametrar är givna. Jag jobbar så mycket jag har möjlighet till och jag gör mitt bästa och det är inte så lite det. Jag är stolt över att jag faktiskt har lyckats lösa så mycket och på egen hand som jag har gjort. Dessutom har jag fått bra moraliskt stöd från min chef, som också är ny på stället och därför inte kan mina arbetsuppgifter på detaljnivå, och hon har fått mig att se det hela från ett annat perspektiv och gett mig medel att omprioritera det som går. Sedan är mina arbetskamrater väldigt gulliga. Flera har kommit till mig och erbjudit sin hjälp när de sett min förtvivlan. Men, om jag inte vet vad som ska göras, hur sjutton ska man kunna lämna över något då?


Skulle man mäta min nivå av stresshormon idag mot för drygt en vecka sedan så kan jag lova att det skulle visa en enorm nedgång, och då har jag ändå en hel del arbetsuppgifter kvar som jag måste bli klar med denna vecka. Nya arbetsuppgifter, men ändå inte omöjliga att förstå. De är inom mitt kunskapsområde. Och det känns så skönt. Plus att det är ett ansvarsområde där vi är två. Tack o lov för gulliga Anita!


På tal om gulliga. Ni, mina vänner och bloggläsare, är så väldigt gulliga och omtänksamma. Tack för era kommentarer och alla era kloka ord! Jag blir så glad för att ni bryr er och suger i mig allt ni skriver. Jag kan även trösta er med att julgranen åkte ut strax efter jag skrev mitt förra inlägg... så nu ekar det tomt i vardagsrummet. Fast det är klart, dammråtterna håller oss fortfarande sällskap. ;-)


Nu har jag svamlat färdigt för den här veckan... tror jag. Vadå? Låter det lite för ambitiöst om jag ö h t hoppas på att få iväg mer än ett inlägg per vecka? Jo, jag vet att mina inlägg kommer väldigt sporadiskt, men det finns så mycket annat i mitt liv som tar upp min tid. Ändå så har jag huvudet fullt av vackra tankar, roliga formuleringar och opublicerade inlägg som bara väntar på att få bli nedklottrade här i bloggen. Men det får väl bli en annan gång... jodå, nån gång blir det, kanske redan den här veckan...


.: Livstecken :.

Jag vill bara meddela att vi lever och andas. Resten av familjen mår nog bra, men frågan är hur jag mår? Jag har inte riktigt vågat känna efter. Eller jo, det har jag nog och det är väl inte så där jättetoppen just nu, men samtidigt inget jätteallvarligt heller. Inte mer än att jag har halvt jobbat ihjäl mig den senaste månaden. Och det tar på krafterna. I onsdags, efter en 11 timmars lång arbetsdag utan slut, åkte jag hem och grät.


Det är inte det att jag vantrivs, för jag har härliga arbetskamrater och en underbar chef. Så dem är det inget fel på... om de bara vore friska, vill säga. De senaste månaderna har vi varit underbemannade och arbetsuppgifterna har hopat sig. Jag har jobbat mer än heltid (mot att i vanliga fall endast arbeta 80%, eftersom jag faktiskt har småbarn hemma) och dessutom har jag varit inne och jobbat en helg för att lösa problem efter organisationsförändringar inom SLL.


Så starten på det här året med dessa organisationsförändringar och därtill en försenad årsrutin har varit rätt kaotiskt. Jag har varken hunnit reflektera eller utvärdera mitt arbete. Dessutom vet jag fortfarande inte om jag har gjort det som förväntas av mig, eftersom dokumentationen kring arbetsuppgifterna är undermålig. Jag har tyvärr ingen att fråga och ingen att ta hjälp av eftersom det inte finns någon med kunskap och erfarenhet om just mina arbetsuppgifter. 


Som ni säkert förstår, så känns det inte så bra just nu. Inte jobbmässig i alla fall och eftersom jag knapp varit hemma så har jag inte heller orkat ta tag i allt det där hemarbetet som man faktiskt måste avverka för att få vardagen att fungera. Två veckors tvätt för en familj på 6 personer ligger och väntar och städningen har varit obefintlig. Dessutom står det fortfarande en torr och barrande julgran kvar på vardagsrumsgolvet och väntar på att bli utkastad. Vem vet, har vi tur så kanske alla våra dammråttor får liv och ser till att granen blir uppäten eller åtminstone utburen.


Sambon har dessvärre lika stor arbetsbörda på sitt jobb och det ironiska i det hela är att han just nu har konsultuppdrag hos SLL. Ja, just precis, min arbetsgivare är hans uppdragsgivare.


Summa summarum är att min tid inte räcker till och den omtalade väggen kommer närmare. Jag känner mig helt enkelt otillräcklig och just nu väldigt ensam.


Tack o lov för svärmor/farmor (och även till viss del mamma/mormor), som har sett till att hämtning och utfordring av barn har blivit av de kvällar när jag har jobbat över. Hon är guld värd och verkligen en räddande ängel när vi karriärs-människor är uppslukade av våra jobb. Sedan är jag glad att barnen inte verkar ta allt för mycket stryk av allt mitt stressande och min, för tillfället, obefintliga närvaro. De verkar trots allt ganska nöjda och tillfreds med livet, även om deras mamma har varit lite frånvarande den senaste tiden.
(jag borde nog ta tillbaka det där jag sa om att jag känner mig ensam, för jag har trots allt en fantastisk familj)


.: En härlig tid :.

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

drivans blommor smälta ned och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

solen kysser liv i skog och sjö.

Våren. Förändringarnas tid. Det stämmer så väl in på mitt liv just nu. För det händer så mycket. Roliga saker. Intressanta saker. Spännande saker. Viktiga saker.

Jojomensan. Det ligger verkligen förändringar i luften. Vad det handlar om kan jag inte riktigt gå in på i detalj, det är för tidigt än, men hur det än blir så ser jag det enbart som positivt för mig. Jag känner mig så uppspelt kring det hela, men måste helt enkelt spara på det och suga lite på karamellen innan jag kan bjuda er på den.
(psst, för den extra nyfikne kan jag ge en ledtråd: se mitt förrförra inlägg)

Sen är det förstås lite förändringar i boendet och kanske en framtidsvision i kommande boende. Nya tvättstugan är så gott som klar. Jippiie! Och detaljplanen till området dit min tomt tillhör kommer troligtvis vinna laga kraft inom kort. Det innebär att om ca ett år kan vi bygga vårt drömhus eller kanske sälja och hitta vårt drömläge någon annanstans.

En av de viktigaste förändringarna är ändå hur mitt och sambons förhållande har utvecklats. Vi har det bättre än på länge. Det känns som det har vänt. Den onda cirkeln är bruten. Det är ju egentligen helt otroligt, för det har funnits perioder då jag verkligen har känt att det har varit kört. Men nu har vi klarat av motgångarna. Kanske gav de där två tillfällena på familjerådgivningen för ett år sedan något i alla fall?

Att jag sedan har 4 härliga ungar som ger mig så mycket kärlek och dessutom bara får lovord på dagis och skola är ju inte heller  något man kan sätta på minus-sidan. Visst är de envisa, busiga och obstinata emellanåt, men de är åtminstone mina alldeles egna obstinata trollungar som jag är så stolt över.

Annars då? - Jotack, jag kan inte klaga. Våren är här. Solen skiner. Jag har fått färg i ansiktet, fräknar på näsan och har minskat 10 kg.

Kan det bli bättre?


Tidigare inlägg
RSS 2.0