bushemligt

Det är här fortsättningen på mitt tidigare inlägg om ledarskap, men från en annan vinkel. Kanske blir det en förklaring till vissa formuleringar som jag gjort i tidigare inlägg. Och förhoppningsvis en förklaring till vad jag har gått igenom under en period i mitt liv. Det här är förstås inte det enda som har påverkat mig att bli den jag är idag, det skulle ju vara omöjligt att få till allt det i ett blogginlägg, men det är något som har påverkat mig väldigt mycket. Så den här gången blir det mycket mer utlämnande och personligt. Kanske för utlämnande, men det är därför denna blogg är lösenordsskyddad.

Häromdagen slog det mig plötsligt att det inte ens har gått ett år sedan jag fick insikten. Ganska precis tio månader sedan. Och upplyst, är kanske ett bättre ord. Det låter religiöst, och på sätt och vis så fick det mig att bli lite religös. Iallafall så fick jag tillbaka min tro igen. Och det handlar om min tro på mig själv. Och mina förmågor. Det var så mycket som just då bara föll på plats. Sedan har insikterna fortsatt komma till mig under de fortsatta månaderna, men det mesta hände egentligen där och då, när jag var i ett chocktillstånd som inte liknade nåt.

För tio månader sedan var jag med på två dagars grupputveckling med jobbet. Ett par dagar som var helt surrealistiska för det flesta av oss, eftersom vår chefs beteende var väldigt underligt och nästan lite sjukligt. Men för mig, var detta ingen nyhet. För jag hade sett det förut. I enskilda samtal. Och det var bl.a efter ett samtal med henne (min chef) några månader tidigare, som jag hade blivit sjukskriven med diagnosen utmattningsdepression (denna diagnos ändrades senare). Det som hände då efter vårt samtal var att jag bröt ihop totalt och trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk, eftersom hon anklagade mig för beteenden som jag inte riktigt kände igen mig i. Men jag trodde på henne. För att jag är godtrogen och för att hade haft henne som chef i nästan 6 år. Dessutom var min bild av henne att hon var den bästa chef jag haft.

Hennes beteende under grupputvecklingsdagarna tolkades av de flesta som att hon mådde dåligt psykiskt. Att hon var stressad eller på väg att ”gå in i väggen” som man brukar kalla det. Den tolkningen gjordes även av mig. Jag tyckte synd om henne. Även när jag blev hennes måltavla i en gruppövning, där hon körde sitt race som hon även gjort tidigare i enskilda samtal med mig. Först spelade hon oförstående för ifrågasättandet av hennes beteenden, sedan attackerade hon mig med anklagelser mot mig, och så körde hon martyrskap och tyckte synd om sig själv, för att sedan vända om helt och började hylla mig och säga att hon älskar mig. Det här beteendet var alltså inget nytt för mig, men det var nytt för flera av mina kollegor som ju nu hörde/såg allt.

Jag var dessvärre så inne i mitt medberoende så jag inte fattade det sjuka i det hela. Jag trodde hela tiden att det var jag som var problemet. Att det var mina ord och mitt sätt som gjorde att hon mådde dåligt. Trots att flera av mina kollegor bedyrade efteråt att jag inte hade gjort något fel eller något konstigt, utan verkligen hade visat på både kurage och hänsyn, ändå så lyssnade jag inte… jag var för djupt nere i medberoendet.

Det som sedan hände dagarna efteråt, var att jag plötsligt insåg att jag faktiskt var rädd för henne. Jag hade tidigare känt ett obehag varje gång vi skulle ha enskilda samtal, utan att riktigt fatta varför, men nu kom den insikten till mig att jag ju var rädd. Men då, i mitt tillstånd, så trodde jag fortfarande att det var mig det var fel på. Att min rädsla var obefogad och att jag bara behövde lära mig att hantera min rädsla. För det hade jag lärt mig under alla dessa stresshanteringskurser jag gått och alla böcker jag läst. Man ska lära sig hantera sina rädslor.

Jag hade sån tur (eller så var det ödet, som jag vill tro) att min psykolog hade fått ett återbud samma dag som jag ringde för att boka en tid. Samma dag som jag ändå skulle till stressmottagningen på kurs. Allt bara föll sig så lägligt och det känns så självklart nu efteråt. Jag går på min stresshanteringskurs där jag berättar om de senaste händelserna på grupputvecklingsdagarna för mina kurskamrater och hör hur de säger åt mig att min chefs beteenden låter som en psykopats beteenden. Men åh nej, så får man ju inte säga, man kan ju inte kalla någon psykopat på så lösa grunder och det blev lite ”hålla för öronen och ropa ut -Bingo, bingo igen” från min sida. Jag vägrade fortfarande att lyssna på vad andra människor sa till mig. Trots att flera oberoende personer mer eller mindre uttryckt liknande tolkningar när jag har nämnt saker som min chef sagt eller gjort.

Så när jag i mitt väldigt stressade och instabila tillstånd till slut kommer in till psykologen så säger jag väldigt insiktsfullt och säkert: ”Nu vet jag vad jag är rädd för. Jag är rädd för min chef. Du måste hjälpa mig att hantera min rädsla. ”

Min psykolog ber mig då att sätta mig ner och berätta, att beskriva lite mer vad det är som gör att jag känner rädsla.
Det som nu händer är det som är början till min riktiga insikt. Det är nu min upplysningstid börjar.

Psykologen, som jag nu hade gått hos i några månader, är ung och ganska nyutbildad. Jag fattade tycke för henne redan första gången jag gick hos henne, och det var efter att ha gått hos flera andra psykologer som sa sånt som jag redan visste och som egentligen inte kunde hjälpa mig. Men det kände jag inte med den här unga tjejen. För första gången så kändes det som att någon faktiskt kunde läsa mig och förstå vem JAG var. Och det gjorde att jag fick förtroende för henne. Och det var antagligen därför jag kände att jag kunde ”lämna ut” min chef om allt som hon sagt och gjort, på sånt sätt som man bara kan göra när man känner fullständigt förtroende för nån. För det var så det kändes, att jag lämnade ut någon som stod mig nära eller att jag ”snackade skit” om en chef som jag tyckte om och beundrade.

Men det hade kommit till en punkt när allt bara rann över, jag hade tagit tillräckligt mycket skit, så plötsligt forsade det ur mig, alla händelser i nutid och även dåtid. Små och stora saker, händelser och ordval som jag hade funderat över och tyckt varit konstiga, men ändå haft svårt att sätta fingret på varför jag hade känt ett sånt obehag.

Till exempel när min chef på ett utvecklingsamtal säger till mig ”det känns som att du och jag har en attraktion oss emellan”. Jag tyckte att det var väldigt konstigt sagt av en chef, men ursäktade det då i mina tankar med att det antagligen bara var ett konstigt ordval, att hon nog bara menade ”personlig kemi” eller nåt sånt. Och det var nu som mitt medberoende för första gången avslöjades i mitt svar till henne. Det kan jag se nu när jag tänker tillbaka på det. Istället för att ifrågasätta hennes ordval och markera min gräns, så sa jag med ett litet skrattande "ja, kanske det, för du och min sambo är lite lika." Jag skämtade alltså bort något som en chef aldrig ska säga till en medarbetare.

Sedan de gånger som jag har ifrågasatt henne eller hennes beteenden (det har jag inte vågat särskilt ofta, utan det har varit några gånger när jag verkligen har känt ett behov av att stå upp för mig själv) och då hon varje gång har kört samma race som på grupputvecklingsdagarna. Först spelat oförstående, för att sedan attackera mig verbalt och så martyrskapet och till sist hyllningen och kärleksförklaringen till mig som person.

Det är här någonstans, mitt i min berättelse om min chefs beteenden, som min psykologs attityd förändras gentemot mig. Från att tidigare har varit lyssnande och förstående mot mig, så blir hon plötsligt väldigt tydlig. Hon säger med en bestämd röst och i korta ordalag ”Du. Måste. Därifrån. Du har inget val. Jag känner igen den här personlighetstypen.”

Nu är det jag som blir alldeles oförstående. Vad menar hon? Jag behöver ju bara hjälp att hantera min rädsla för min chef. Få lite verktyg. Och kanske lite hjälp för att kunna samarbeta bättre.

När psykologen inser att jag inte förstår så fortsätter hon. ”Det är inget fel på dig. Du är frisk. Din chef har utnyttjat din godhet. Det är så de gör. Jag har aldrig träffat någon som är så snäll som du är. Och det har hon utnyttjat. Du behöver inte vara sjukskriven. Du kan jobba 100%. Det är din chef som är sjuk.”

Det slår mig då att jag jobbade ju med valet den gångna helgen, från 7 på morgonen till halv tre på natten då jag var ordförande i ett valdistrikt. Och jag fixade det, gjorde det dessutom bra, trots att jag mådde så dåligt efter händelserna på grupputvecklingsdagarna. Så det jag blev sjukskriven för, utmattningsdepression, kan inte stämma med tanke på vad jag har klarat av. Och ännu en insikt kommer till mig. Det här har min chef drivit på. Hon har manipulerat mig att tro att mina beteenden är stressrelaterade, hon har spätt på genom att påstå att mina beteenden inte är normala. Hon har fått mig att tro att jag är psykiskt sjuk eftersom jag inte riktigt har känt igen mig själv i hennes beskrivning av mig.

-Vet du, hon har fått mig att känna mig som en psykopat, säger jag.
-Det är så de gör! Det är så de manipulerar, svarar min psykolog.