.: forts på medberoende och psykisk ohälsa :.
Jag kommer återkomma till det här tema fler gånger, tror jag. Medberoendet handlar om mig och är inte enbart kopplat till det som hände på mitt jobb, även om den händelsen har varit en av de mest omtumlande i mitt 45-åriga liv.
Medberoendet är något jag måste hantera hela tiden, för det hänger ihop med min personlighet. Och jag har även andra erfarenheter som har gjort mig påmind om det. Men de erfarenheterna lämnar jag för stunden. Kanske återkommer jag i nåt inlägg om de en annan gång.
Det som hände under och strax efter mitt besök hos psyklogen då jag kom till insikt om vem min chef egentligen var, är ett minne som verkligen har etsat sig fast. Jag var i ett sånt chocktillstånd att jag inte ens klarade av att ta mig hem själv för egen maskin. Jag var helt paralyserad av alla dessa omtumlande känslor, tankar och insikter, och kunde knappt stå på benen. Min psyklog fick ringa efter en taxi till mig för att jag skulle kunna komma hem över huvud taget.
Min rädsla som jag hade kommit med till psykologen, hade plötsligt blivit tio gånger större. Den rädsla som jag hade trott var obefogad, och som jag trodde att jag skulle få hjälp med visade sig faktiskt vara ett reellt hot mot mig och min psykiska hälsa. Hela min världsbild ställdes på ända. Trots att jag rent intellektuellt vet om att det finns människor med psykiska störningar, som också uppfattas som onda, så har jag ändå alltid haft den där godtrogna synen på mänskligheten. Att det finns något gott i alla människor. Och att det är omständligheter som driver människor till hemska handlingar.
Min tro och min övertygelse fick sig en törn. Jag fick hela min människosyn ifrågasatt. För jag såg plötsligt min chef i ett helt annat ljus än tidigare. Nu när jag såg tillbaka på händelser och hennes agerande, så såg jag den ondska som hon faktiskt besitter. Jag förstod att hennes beteenden som jag tidigare hade tyckt vara konstiga eller elaka, och då ursäktat dem med att det var missförstånd eller bara vanlig "dumhet", faktiskt var manipulativa handlingar från hennes sida.
Den här första insikten gjorde att jag inte längre kunde tänka klart. Jag kunde inte riktigt bedömma hur farlig hon faktiskt var. Så i det chocktillstånd som jag var i efter psykologbesöket, blandat med en enorm rädsla, gjorde att jag på fullaste allvar trodde att min chef skulle stå hemma på min uppfart när jag kom hem. Att hon på något sätt hade luskat ut att jag varit hos psykologen och fått den här insikten om henne. Och att hon därför skulle skada mig eller mina barn, för att hindra mig från att avslöja det jag nu visste om henne.
Den panik som jag måste ha utstrålat i taxin, och för taxichauffören, kan jag skratta åt idag. För på vägen hem i taxin ringer jag till mina barns pappa och berättar att det har hänt något hos psykologen som jag vill berätta om och säger samtidigt med desperation i rösten att "jag behöver dig nu" (något som jag nog aldrig har sagt under vårt 20-åriga förhållande). Så särbon lovar att åka och möta upp mig hemma, men det skulle förstås dröja lite innan han skulle komma. Då kommmer jag helt plötsligt på att jag inte vågar åka hem om min chef skulle stå utanför och vänta på mig. Jag ger chauffören nya direktiv och ber honom skjutsa hem mig till mina föräldrar istället. Så jag ringer till särbon för att berätta om mina ändrade planer, då han säger "men barnen är ju hemma hos dig, de gick dit efter skolan". Min reaktion är blixtsnabb, taxibilen var precis på väg in i den rondell som man åker rakt fram i för att komma till mina föräldrar istället för att svänga vänster till mitt hus, och jag skriker till taxichauffören att "Nej förresten, kör dit jag sa från början." Och i mitt huvud finns bara världens största skräck... att min chef skulle vara hemma hos mig för att hota eller döda mina barn. Jag var skräckslagen när taxibilen stannade utanför mitt hus, men insåg att jag inte kunde vara ensam om något hade hänt barnen, så jag ber taxichauffören vänta ett litet ögonblick medan jag gick in för att kolla en sak. Och när jag kommer inspringande i huset och ropar i panik om någon är hemma, så kommer min ena dotter ut i hallen och undrar vad som står på... Jag frågar henne om någon var där eller hade varit där (i mitt huvud så var det här så verkligt, och jag trodde faktiskt att chefen skulle ha dykt upp hemma hos mig som en galning). Dottern försäkrar mig om att ingen var där eller hade varit där. Och jag går ut till taxichauffören som snällt stod och väntade på sin betalning.
Min rädsla är fortfarande så påtaglig och jag ber barnen låsa alla dörrar och inte öppna för någon. Jag berättar att deras pappa är på väg men han har ju egen nyckel så därför behöver vi inte öppna för någon. Barnen undrar förstås vad det är som har hänt och varför jag är så rädd. Jag är i sånt upplösningstillstånd att jag inte ens vet hur jag ska formulera mig för barnen... hur sjutton förklarar man en sån rädsla för sina barn?
När deras pappa dyker upp så bara står jag i hallen och storgråter av lättnad i kombination med rädsla, för att jag då kände en sån enorm trygghet att han var där, så att jag kunde lämna över skyddandet av barnen på honom.
Jag står där i hallen och försöker förklara (hulkandes av gråt) för särbon: "Vet du vad min psykolog har berättat för mig? Hon säger att min chef är psykopat".
Allt det som sedan sker är ett tumult av en massa saker, mest pga min rädsla. Men jag kommer fram till att jag inte vågar bo hemma i mitt hus, så jag tar katten och barnen och flyttar hem till särbon i flera veckor. Jag hade blivit uppmanad av psykologen att säga upp mig, och det var det här som var det svåraste beslutet att ta. Trots att jag visste att hon hade rätt, så var det ett så tufft beslut. Det jobbet som jag hade haft de senaste 6 åren var ju det roligast jobb jag haft. Och jag trivdes med mina kollegor och med mina kunder, och jag var verkligen bra på det jag gjorde.
Det kändes så orättvist, och det kändes som att min chef då hade vunnit. För det var en av sakerna hon hade "hotat" om vid några av våra enskilda samtal. "Vi måste lösa våra samarbetsproblem, för annars måste nån av oss sluta. Det handlar om dig eller mig."
Samtidigt så ekade min psykologs ord i mig: "du ska aldrig gå in i en konflikt med en sån här person, för du kommer aldrig att vinna...".
Så mitt i allt detta kaos av känslor och tankar insåg jag att det bara fanns en utväg. Att säga upp mig. Det enda sättet att bli fri. Fri från det grepp som hon hade lyckats få runt mig.
Men innan jag valde att fly, så gjorde jag faktiskt något som krävdes ett enormt mod. Jag gick till HR-avdelningen och berättade vad jag hade fått veta av psykologen och vad jag hade varit med om. Det initiativet var ett av det modigast jag har gjort. Jag var så rädd inför detta samtal att jag inte klarade av att ta mig till mötet för egen maskin. Min älskade mamma följde med mig och höll mig i handen hela vägen till mötet med HR-konsulten. Själva mötet klarade jag själv, men hon fanns där utanför ifall jag skulle bryta ihop. För så nära sammanbrott var jag i den stunden.
Jag hade egentligen två anledningar till detta möte. Dels att få slippa jobba i närheten av min chef under min uppsägningstid på tre månader, plus att jag på något sätt ville "rädda" mina kollegor från denna hemska människa, som jag förstod skulle skörda fler offer i sin väg för att få mer makt.
Den första önskningen fick jag aldrig något svar på. Och efter tio dagar valde jag att säga upp mig ändå. Men det var efter att ha dragit ut på det så länge jag bara kunde. För det var ett jobb jag verkligen älskade. Men för att ens våga gå till jobbet och veta att min chef skulle vara där, så var den enda utvägen. Då skulle hon inte längre ha någon makt över mig.
Den andra önskningen gick till slut i uppfyllelse. För en dryg månad efter min uppsägning så blev faktiskt chefen avsatt. Jag var whistleblower och den som fick offras. Men ändå. Vilken triumf!
Det var en sorg att lämna mina kollegor och det roligaste jobb jag haft, men så här med facit i hand, så är det något som säger mig att det här var meningen. Jag hade aldrig blivit helt fri om jag hade stannat. Minnen hade gjort sig påminda och jag hade troligtvis aldrig känt samma sak för det jobb som jag tidigare hade älskat.
Idag är jag tacksam. Jag vet att jag har nämnt det förr. Men så är det verkligen. Jag känner tacksamhet. För alla erfarenheter som jag har fått, bra som dåliga. För de har jag har dragit lärdom av. Och de har format mig och förhoppningsvis gjort mig till en bättre människa.
Det är dags att gå vidare nu. Att släppa allt det där som har med gamla jobbet att göra. Därför skriver jag. För att kunna sätta punkt.
Jag vet att ni är några som läser. Vissa har varit delaktiga i min resa, vissa har hört mig berätta om det och för andra är det helt nytt. Oavsett. Tack för att Du har orkat läsa min story!
Medberoendet är något jag måste hantera hela tiden, för det hänger ihop med min personlighet. Och jag har även andra erfarenheter som har gjort mig påmind om det. Men de erfarenheterna lämnar jag för stunden. Kanske återkommer jag i nåt inlägg om de en annan gång.
Det som hände under och strax efter mitt besök hos psyklogen då jag kom till insikt om vem min chef egentligen var, är ett minne som verkligen har etsat sig fast. Jag var i ett sånt chocktillstånd att jag inte ens klarade av att ta mig hem själv för egen maskin. Jag var helt paralyserad av alla dessa omtumlande känslor, tankar och insikter, och kunde knappt stå på benen. Min psyklog fick ringa efter en taxi till mig för att jag skulle kunna komma hem över huvud taget.
Min rädsla som jag hade kommit med till psykologen, hade plötsligt blivit tio gånger större. Den rädsla som jag hade trott var obefogad, och som jag trodde att jag skulle få hjälp med visade sig faktiskt vara ett reellt hot mot mig och min psykiska hälsa. Hela min världsbild ställdes på ända. Trots att jag rent intellektuellt vet om att det finns människor med psykiska störningar, som också uppfattas som onda, så har jag ändå alltid haft den där godtrogna synen på mänskligheten. Att det finns något gott i alla människor. Och att det är omständligheter som driver människor till hemska handlingar.
Min tro och min övertygelse fick sig en törn. Jag fick hela min människosyn ifrågasatt. För jag såg plötsligt min chef i ett helt annat ljus än tidigare. Nu när jag såg tillbaka på händelser och hennes agerande, så såg jag den ondska som hon faktiskt besitter. Jag förstod att hennes beteenden som jag tidigare hade tyckt vara konstiga eller elaka, och då ursäktat dem med att det var missförstånd eller bara vanlig "dumhet", faktiskt var manipulativa handlingar från hennes sida.
Den här första insikten gjorde att jag inte längre kunde tänka klart. Jag kunde inte riktigt bedömma hur farlig hon faktiskt var. Så i det chocktillstånd som jag var i efter psykologbesöket, blandat med en enorm rädsla, gjorde att jag på fullaste allvar trodde att min chef skulle stå hemma på min uppfart när jag kom hem. Att hon på något sätt hade luskat ut att jag varit hos psykologen och fått den här insikten om henne. Och att hon därför skulle skada mig eller mina barn, för att hindra mig från att avslöja det jag nu visste om henne.
Den panik som jag måste ha utstrålat i taxin, och för taxichauffören, kan jag skratta åt idag. För på vägen hem i taxin ringer jag till mina barns pappa och berättar att det har hänt något hos psykologen som jag vill berätta om och säger samtidigt med desperation i rösten att "jag behöver dig nu" (något som jag nog aldrig har sagt under vårt 20-åriga förhållande). Så särbon lovar att åka och möta upp mig hemma, men det skulle förstås dröja lite innan han skulle komma. Då kommmer jag helt plötsligt på att jag inte vågar åka hem om min chef skulle stå utanför och vänta på mig. Jag ger chauffören nya direktiv och ber honom skjutsa hem mig till mina föräldrar istället. Så jag ringer till särbon för att berätta om mina ändrade planer, då han säger "men barnen är ju hemma hos dig, de gick dit efter skolan". Min reaktion är blixtsnabb, taxibilen var precis på väg in i den rondell som man åker rakt fram i för att komma till mina föräldrar istället för att svänga vänster till mitt hus, och jag skriker till taxichauffören att "Nej förresten, kör dit jag sa från början." Och i mitt huvud finns bara världens största skräck... att min chef skulle vara hemma hos mig för att hota eller döda mina barn. Jag var skräckslagen när taxibilen stannade utanför mitt hus, men insåg att jag inte kunde vara ensam om något hade hänt barnen, så jag ber taxichauffören vänta ett litet ögonblick medan jag gick in för att kolla en sak. Och när jag kommer inspringande i huset och ropar i panik om någon är hemma, så kommer min ena dotter ut i hallen och undrar vad som står på... Jag frågar henne om någon var där eller hade varit där (i mitt huvud så var det här så verkligt, och jag trodde faktiskt att chefen skulle ha dykt upp hemma hos mig som en galning). Dottern försäkrar mig om att ingen var där eller hade varit där. Och jag går ut till taxichauffören som snällt stod och väntade på sin betalning.
Min rädsla är fortfarande så påtaglig och jag ber barnen låsa alla dörrar och inte öppna för någon. Jag berättar att deras pappa är på väg men han har ju egen nyckel så därför behöver vi inte öppna för någon. Barnen undrar förstås vad det är som har hänt och varför jag är så rädd. Jag är i sånt upplösningstillstånd att jag inte ens vet hur jag ska formulera mig för barnen... hur sjutton förklarar man en sån rädsla för sina barn?
När deras pappa dyker upp så bara står jag i hallen och storgråter av lättnad i kombination med rädsla, för att jag då kände en sån enorm trygghet att han var där, så att jag kunde lämna över skyddandet av barnen på honom.
Jag står där i hallen och försöker förklara (hulkandes av gråt) för särbon: "Vet du vad min psykolog har berättat för mig? Hon säger att min chef är psykopat".
Allt det som sedan sker är ett tumult av en massa saker, mest pga min rädsla. Men jag kommer fram till att jag inte vågar bo hemma i mitt hus, så jag tar katten och barnen och flyttar hem till särbon i flera veckor. Jag hade blivit uppmanad av psykologen att säga upp mig, och det var det här som var det svåraste beslutet att ta. Trots att jag visste att hon hade rätt, så var det ett så tufft beslut. Det jobbet som jag hade haft de senaste 6 åren var ju det roligast jobb jag haft. Och jag trivdes med mina kollegor och med mina kunder, och jag var verkligen bra på det jag gjorde.
Det kändes så orättvist, och det kändes som att min chef då hade vunnit. För det var en av sakerna hon hade "hotat" om vid några av våra enskilda samtal. "Vi måste lösa våra samarbetsproblem, för annars måste nån av oss sluta. Det handlar om dig eller mig."
Samtidigt så ekade min psykologs ord i mig: "du ska aldrig gå in i en konflikt med en sån här person, för du kommer aldrig att vinna...".
Så mitt i allt detta kaos av känslor och tankar insåg jag att det bara fanns en utväg. Att säga upp mig. Det enda sättet att bli fri. Fri från det grepp som hon hade lyckats få runt mig.
Men innan jag valde att fly, så gjorde jag faktiskt något som krävdes ett enormt mod. Jag gick till HR-avdelningen och berättade vad jag hade fått veta av psykologen och vad jag hade varit med om. Det initiativet var ett av det modigast jag har gjort. Jag var så rädd inför detta samtal att jag inte klarade av att ta mig till mötet för egen maskin. Min älskade mamma följde med mig och höll mig i handen hela vägen till mötet med HR-konsulten. Själva mötet klarade jag själv, men hon fanns där utanför ifall jag skulle bryta ihop. För så nära sammanbrott var jag i den stunden.
Jag hade egentligen två anledningar till detta möte. Dels att få slippa jobba i närheten av min chef under min uppsägningstid på tre månader, plus att jag på något sätt ville "rädda" mina kollegor från denna hemska människa, som jag förstod skulle skörda fler offer i sin väg för att få mer makt.
Den första önskningen fick jag aldrig något svar på. Och efter tio dagar valde jag att säga upp mig ändå. Men det var efter att ha dragit ut på det så länge jag bara kunde. För det var ett jobb jag verkligen älskade. Men för att ens våga gå till jobbet och veta att min chef skulle vara där, så var den enda utvägen. Då skulle hon inte längre ha någon makt över mig.
Den andra önskningen gick till slut i uppfyllelse. För en dryg månad efter min uppsägning så blev faktiskt chefen avsatt. Jag var whistleblower och den som fick offras. Men ändå. Vilken triumf!
Det var en sorg att lämna mina kollegor och det roligaste jobb jag haft, men så här med facit i hand, så är det något som säger mig att det här var meningen. Jag hade aldrig blivit helt fri om jag hade stannat. Minnen hade gjort sig påminda och jag hade troligtvis aldrig känt samma sak för det jobb som jag tidigare hade älskat.
Idag är jag tacksam. Jag vet att jag har nämnt det förr. Men så är det verkligen. Jag känner tacksamhet. För alla erfarenheter som jag har fått, bra som dåliga. För de har jag har dragit lärdom av. Och de har format mig och förhoppningsvis gjort mig till en bättre människa.
Det är dags att gå vidare nu. Att släppa allt det där som har med gamla jobbet att göra. Därför skriver jag. För att kunna sätta punkt.
Jag vet att ni är några som läser. Vissa har varit delaktiga i min resa, vissa har hört mig berätta om det och för andra är det helt nytt. Oavsett. Tack för att Du har orkat läsa min story!
