bushemligt

eller som Wikipedia beskriver det:

Medberoende tenderar att komma från problemfyllda eller dåligt fungerande familjer. Detta förnekar de dock ofta. De avfärdar komplimanger och beröm. Ofta är de rädda för att bli avvisade och tror innerst inne att de inte duger. Det är vanligt att de känner sig som ett offer. Ofta försöker de bevisa att de duger och ett sätt att göra detta för sig själv och andra är att vara behövda.

Jag har inte växt upp i en dysfunktionell alkoholistfamilj, utan har faktiskt haft en väldigt lycklig barndom. När jag tänker tillbaka på min barndom så är den så där idyllisk som de flesta tänker sig en lycklig barndom, ja, så där lite Idas sommarvisa-idyllisk.

Visst dricker mina föräldrar lite för mycket, enligt mig. Men det har nog kommit med åren. Alltså sedan jag blev vuxen och utflyttad. Och som barn har jag råkat ut för att vuxna människor i min närhet har druckit för mycket på fester och spårat ur, och vid vissa få tillfällen faktiskt varit lite skrämmande. Men det har varit i lagom stora portioner, och det har funnits nyktra vuxna som har tagit hand om mig och och kunnat förklara. Det har gjort att jag har lärt mig förstå att alkohol påverkar människor till beteenden och handlingar som de i vanliga fall aldrig skulle göra. Men jag har aldrig behövt oroa mig för min egen säkerhet och inte heller för mina föräldrar. För jag har alltid känt mig trygg. Och det är nog ett viktigt kännetecken för en harmonisk uppväxt.

Sedan kan jag nog säga att min personlighet till viss del tangerar det som kännetecknar en medberoende person, eftersom jag har väldigt lätt att känna empati, och att sätta mig in i andras känslor och sinnesstämningar. Jag har en tendens att glömma bort mig själv för att vilja förstå och hjälpa andra. Trivs i rollen som problemlösare. Och det kan nästan bli ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Så pass att jag tappar kontakten med min egen inre kompass.

Det var det som hände då för ett år sedan, det som ledde till att jag hamnade i den destruktiva relationen till min chef. Det var på nåt sätt ett medberoende. Nånstans så sa min magkänsla mig något, t.ex det obehag jag kände i vissa situationer när min chef sa konstiga saker. Ändå så ignorerade jag känslan och förnekade hennes konstiga beteende. När jag blev attackerad av henne verbalt så kände jag att jag ville ha upprättelse. Stå upp för mig själv. Och det gjorde jag, men det var ju lönlöst. Hon fortsatte bara med sina konstigheter och sina humörsvängningar. Och min godtrogenhet satte käppar i hjulet för mig. Det var som att mina styrkor blev till svagheter. För jag förstod inte att det var en sjuk människa som jag hade att göra med. 

Då handlade det nog mest om att jag var naiv och blåögd. Och kanske lite korkad. Men idag har jag lärt mig mer om mig själv och även om andra människor. Jag tror att jag har en ganska så hygglig självkänsla och en integritet som skyddar mig till viss del. Även fast jag har en tendens att falla tillbaka i gamla hjulspår så är jag mer medveten om de egenskaper som jag har som kan tolkas som medberoende. Och hur de påverkar mig själv, både negativ och positivt. Därför är det lite mer komplicerat än vad jag sagt från början. Det här med att jag är en medberoendepersonlighet.