bushemligt

Jag har, som jag nämnt tidigare, börjat nytt jobb. Och det är alltid intressant att uppleva hur en ny arbetsplats fungerar och att komma underfund med var man själv hör hemma. Förutom det rent praktiska att ha en fysisk plats att sitta vid, så är det här med gruppens rollfördelning en annan nöt att knäcka. Hur passar jag in i allt det här? Vilka är mina kollegor och hur fungerar de? Och vad vill chefen, vad har hen för visioner? För det handlar om så mycket, om allt från kompetenser och personligheter till policys/rutiner och outtalade sociala regler. För att inte tala om alla konflikter som ligger och pyr under ytan... Jominsann! Det är inte bara nya arbetsuppgifter och nya system som jag måste lära mig.

För att fungera och förstå var jag själv hör hemma i allt det här, så behöver jag ha både självinsikt och en förståelse för andra människor. Och det har jag, tack o lov! Jag har tidigare sagt att jag är en känslig person, och det är jag, men som en sund balans till det, så är jag faktiskt ganska tuff när det gäller, och har en förmåga att markera mina gränser när det behövs. Min samarbetsförmåga har jag aldrig behövt fundera över, den har liksom alltid fungerat.

Sen är det ju så att man ibland måste reflektera och omvärdera saker och ting, för om man vill köra på framåt så behöver man också titta lite i backspegeln. Och jag vet numera att min förra arbetsplats var helt sjuk. Jag är en fullt fungerade person som både kan prestera och samarbeta, men i den sjuka miljö som vi hade, så förändrades jag till det sämre (och säkert många av mina kollegor). Det blev en obalans, styrkor försvagades och svagheter förstärktes. Mina egna gränser suddades ut och jag började dessutom att tvivla på min samarbetsförmåga. Allt detta påverkade mig så att jag blev sjuk, åtminstone trodde mitt manipulerade sinne att jag var sjuk.
Och då, när allt det hemska hände, när jag var mitt uppe i det, så kunde jag inte riktigt sätta fingret på var det var. Jag vände allt inåt, mot mig själv. Rannsakade och funderade. Och trodde att allt handlade om mig. Precis som ett medberoende.
Men nu, nu vet jag. För med perspektiv på allt som har skett, så ser jag det så tydligt. Jag är mer klarsynt än någonsin. Och allt det här handlar om ledarskap. En sjuk ledare får sjuka medarbetare, så enkelt är det. Eller så förenklat kan man också uttrycka det. Och i mitt fall var det precis så det var.

Som tur är så är jag nu fri från det sjuka i mitt förflutna och dessutom en erfarenhet rikare. Jag ser saker i ett litet annat perspektiv, och mina erfarenheterna kan vara användbara när jag nu börjar ett nytt jobb. Visst, jag ser att saker och ting inte är perfekta på min nya arbetsplats och till stor del handlar det om ledarskapet. Det finns brister, men det är inte samma sjuklighet som fanns på min tidigare arbetsplats. Här finns det en chef som har hjärtat på rätt ställe. Och jag tror att det går att göra förändringar. Där jag förhoppningsvis kan bidra. Jag har en tilltro och ett hopp om att det här kommer bli bra. Kanske tar det lite tid, men det är helt ok. Jag har även ganska bra tålamod. Och jag är fri att omvärdera och ändra mig när helst jag vill.

För att knyta ihop säcken, innan jag tappar tråden helt, så vill jag säga att ledarskap och samarbete går hand i hand, och är så mycket viktigare än vad många tror. Och det handlar inte enbart om andras ledarskap, utan även ditt eget. Om du inte kan leda dig själv, hur ska du då kunna leda eller samverka med andra? Och för min egen del så har jag äntligen fått tilltro till mig själv igen, och en tro på att jag kan göra förändringar som är bra för mig och de omkring mig. Den tilliten får gärna fortsätta göra mig sällskap.