.: 2015 :.
.: det ordnar sig :.
.: Kärleken och livet :.
Jag tog ett beslut för två år sedan. Ett beslut om att bo ensam och därmed även det sorgliga beslutet att välja bort barnen varannan vecka. Då var det ett nödvändigt beslut. För vi var inte lyckliga. Åtminstone inte jag. Och barnen märkte. De sa till och med att vi borde skilja oss vid några tillfällen. Barn gör ju det, förstår som mycket mer än vad vi tror.
Ändå var de chockade och ledsna den dagen vi berättade. Men inte mer än att det var ganska fort övergående.
Dessutom förändrades min och deras pappas relation till det bättre direkt när jag hade tagit beslutet. Det gjorde att livet plötsligt blev lite lättare att leva. Och jag kunde till och med hitta tillbaka till den kärlek som jag känt en gång i tiden. Då vi träffades. Vi återfick respekten för varann. Och kanske lite perspektiv på tillvaron.
Så det blev att vi fortsatte vår kärleksrelation men bodde på två ställen.
Nu har det gått två år. Och med tanke på allt som har hänt mig personligen så har det varit en enorm trygghet med relationen till tjejernas pappa. Han har funnits där när jag har mått som sämst, varit en livboj när jag hållit på att gå under. Kunnat lotsa mig framåt i de värsta kriserna. När jag varit så rädd att jag inte har kunnat tänka klart. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Så för det och så mycket annat älskar jag honom.
Däremot så vet jag att jag mår väldigt bra av att bo själv. Att ha friheten att kunna göra precis det jag vill. Ta egna beslut. Att få bestämma hur jag vill ha det runt omkring mig. Slippa tjafset om vardagssysslorna. Att inte behöva kriga om varje liten detalj. Och slippa känna frustration över vår oförmåga att samarbeta.
Det är här vi inte är på samma våglängd. Han vill mer. Han har förhoppningar. Men inte jag. Och jag tror inte att det någonsin kommer förändras. För jag vill inte tillbaka till det vi hade. Och tyvärr har jag märkt att vi faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi inte bor ihop längre. De värsta bråken som fanns då, finns inte längre. Men min egen lycka står på spel. Jag känner irritation och tycker att det är skönt de dagar jag får vara ifred. När jag slipper ”vara till lags”. Känner ingen längtan. Och kanske det mest tragiska, jag känner ingen åtrå. Så det blir mest ett grubblande om det är så här det ska vara resten av livet.
Jag har alltid, sedan jag var barn, uppfattat mig själv som en lycklig och ganska harmonisk människa. Och jag tror att många runt omkring mig uppfattar mig på samma sätt. Jag har lätt för att skratta. Och för att visa mina känslor. Visst kan jag bli arg också. Och då är jag inte så rolig. Inte alls faktiskt. Men jag har också lätt för att säga förlåt. Det här är ganska så mycket motsatsen till den jag har valt att leva med i nästan 20 år. Och på något sätt så påverkas man av varandra. Den man umgås med sätter spår i en. Vi lär oss av olikheterna och det kan vara till godo. Men de kan också förgöra.
Så den där lyckliga människan, som jag tror att jag är, har i en massa år gått hemifrån på morgonen och tänkt ”jag är inte lycklig”. Tänkt att något måste förändras. Men vad? Eftersom jag har fått lära mig att det inte går att förändra någon annan, bara sig själv, så blev det så att jag funderade väldigt mycket på min egen del i det här. På mina beteenden och varför jag kände som jag kände.
Vi prövade även familjeterapi. Två gånger. Sen var det stopp. För att han inte tyckte att det gav något. Det var inget för honom. Och jag accepterade. Och fortsatte därmed att anpassa mig och vara till lags.
När jag för drygt ett halvår sedan lyckades frigöra mig från en annan destruktiv relation (läs: chefen), så trodde jag ett tag att det var allt det hemska på jobbet som också hade förstört min kärlek till barnens pappa. Jag hamnade i någon konstig euforisk feeling och kände mig frälst. Jag trodde än en gång att nu kommer det vända och nu kan jag hitta tillbaka till kärleken.
Men det var inte så enkelt. Nu när jag har landat, och verkligen kan analysera allt, så inser jag att jag inte riktigt kunde sortera min känslor. Det var för mycket känslor. Och för mycket som hände på en och samma gång. Och därför tolkade jag tacksamheten som kärlek.
Kanske är det egentligen kärleken till mig själv, som jag har hittat tillbaka till. För nu, för första gången, har jag verkligen börjat tänka på mig själv. På vad JAG vill. Och på vad jag känner. Kanske är det så att jag till slut har mognat och blivit vuxen. För nu har jag tagit ännu ett steg. Jag har avslutat kärleksrelationen med mina barns pappa.
Det var inget lätt beslut. Verkligen inte. Men nödvändigt. Nu kan jag börja leva igen. Utanför murarna. På riktigt.
.: Sockerberoende :.
Jag har vetat ett tag att jag är sockerberoende. Och det är inte alltid så lätt att förhålla sig till, särskilt inte när det finns så många förståsigpåare där ute. Det är ju liksom inte klassat som ett "riktigt" beroende, som t.ex alkohol och andra droger. Men lik förbaskat är det samma kamp för de som drabbas.
(det finns svensk text att välja i inställningarna till videon)
Jag tror att det är vanligare än vad många tror, och att många är drabbade utan att veta om det... alltså, det behöver inte synas utanpå och de flesta människor förknippar inte sitt sockersug med ett beroende, men det är ju faktiskt vad det är. Socker är inte något livsnödvändigt, så har man ett sug efter socker ska man inte tro att "kroppen behöver socker" utan det är faktiskt så droger fungerar. De skapar ett sug efter mer.
Ibland förknippar man suget med hunger, men det är inte samma sak, och det är den skillnaden man behöver lära sig som sockerberoende. Ingen lätt match. Att leva i dagen samhälle är inte heller det lättaste eftersom så mycket av det vi har omkring oss baserar sig på socker och mjöl (det handlar alltså inte bara om socker, men det får ni mer info om i intervjun). Plus alla människor som säkert vill väl, men som inte har förstått problematiken, utan trugar på att man ska ta en bulle till kaffet eller har åsikter om vad man ska äta eller inte äta. Det är nästan ett självmordsuppdrag att säga att man äter LCHF, för vad är det för strunt... alla vet ju att "hjärnan behöver socker"... osv.
Sen är det är inte riktigt socialt accepterat att uttrycka att man inte äter vissa saker. Jag hör det titt som tätt från omgivningen. Typ, "vad är det för larv, man får väl äta det som bjuds" eller "vadå, det är väl en sak att vara allergisk, men bara för att man har en fix idé så kan man inte kräva annan kost" eller så den klassiska "man får ta seden dit man kommer". Sådana kommentarer gör att man bara känner sig besvärlig och det tar emot att behöva förklara att man har ett beroende som sen så många har en massa åsikter om eftersom det inte "finns".
En annan sak som man som beroende måste ta ställning till är att inte jämföra sig med andra. Jag vet att jag inte kan äta samma sak som många andra i samhället gör. Precis som att en alkoholist inte bör dricka trots att så många andra gör det... och vet ni, det finns väldigt mycket saker som människor i dagens samhälle gör som faktiskt inte är bra för kroppen. De kanske har ett beroende, de vet bara vet om det... än! ;)
Jag vet iallafall att jag har det och att det är ganska komplext. Jag fungerar i de flesta sammanhang och det syns inte utanpå (okejrå, tjockmagen kanske avslöjar mig ;), men det är en kamp och något som jag måste vara medveten om hela tiden för att inte trilla i fällan.
Kolla på intervjun, den är riktigt bra och upplysande!
.: Tur i livet eller kanske en tur i det som kallas livet? :.
Det var väldigt länge sedan jag skrev ”på riktigt” här på bloggen. Och det har verkligen hänt mycket i mitt liv sedan dess.
Jag har tagit egna svåra beslut, jag har drabbats av personlig sorg och blivit rätt tilltufsad av människor i min närhet, så illa att jag började tvivla på mig själv och mina förmågor.
Men vet ni, jag börjar faktiskt känna mig normal igen. Allt det hemska det senaste året börjar blekna bort... så jo, tiden läker nog alla sår, det tar bara olika lång tid.
Trots allt jag varit med om, så är jag lyckligt lottat, för jag känner faktiskt tacksamhet för de livserfarenheter jag har drabbats av, bra som dåliga, för de har gjort att jag har fått nya insikter och jag har växt som människa. Men ännu viktigare att poängtera är att jag nu börja känna igen mig själv igen, jag vet mina styrkor och svagheter, jag kan stå för mina värderingar och val i livet. Det som brukar kallas en bra självkänsla, tror jag. Mitt självförtroende kanske inte alltid är på topp, men jag är iallafall trygg i mig själv. Jag vet nu att jag är en känslig och godtrogen person, som måste vara lite på min vakt, men min tro och mina grundvärderingar är fortfarande detsamma. Läkningsprocessen pågår nog fortfarande och jag har mycket kvar att lära, men jag är åtminstone fri och på banan igen och har för avsikt att stanna kvar här ett tag till. ;)
Jag tänker som så, att min tur i livet (för det har jag alltid haft) också har gett mig en sightseeingtur i det som kallas livet. Ett uppvaknande men också en gåva... så tack. Tack livet!
.: En skitsjukdom :.
Varför finns cancer? Varför drabbas vissa och inte andra? Varför griper den tag så i livet och förstör... och förgör?
Jag vill verkligen inte att mina nära och kära eller någon annan över huvud taget ska behöva genomlida det!
Det är en jävla skitsjukdom, det är vad det är!
.: Fan fan... :.
...faan! Nu har det hänt igen. En av mina vänner har drabbats av cancer. Cancer i levern. 35 år och trebarnsmor. Fy fan va livet är orättvist!
Jag finner inga ord... det är bara för överjävligt!
.: Det undermedvetna :.
Den senaste tiden har jag tänkt en del på Marianne. Jag har tänkt på hur det var innan hon blev sjuk, på saker som hon har sagt, på hennes sjukdom, på begravningen, undrat hur det är med hennes familj osv.
I lördags morse så var det lite kusligt. Direkt när jag vaknade så var det Marianne som upptog hela min tankeverksamhet. När jag till slut gick ner i köket så drogs min blick omedvetet till hennes dödsannons på anslagstavlan. Då såg jag det. Det var hennes födelsedag. Marianne skulle ha fyllt 45 i lördags. Älskade Marianne.
Kan det vara mitt undermedvetna som spelar mig ett spratt (eller kanske något annat)?
.: Begravningen :.
Kära Marianne!
Idag har jag tagit farväl av dig i kyrkan. Det är tungt och det är svårt att tänka sig att det verkligen var du som ligger där i kistan. För mig är du fortfarande så levande. Din positiva och glada utstrålning genomsyrar fortfarande mina minnen av dig. Och det gläder mig.
Du har berört väldigt många människor. Det syntes på antalet gäster i kyrkan och alla hälsningar via telegram och bidrag till cancerfonden. Jag vet att var och en har sin relation till dig och en alldeles egen bild av dig. Min bild av dig är att du var en varm och kärleksfull mor och en väldigt omtänksam medmänniska. Och jag tror att alla håller med mig .
Jag är glad att jag fick vara med i kyrkan och ta farväl av dig. Det känns skönt att ha fått träffa din familj och dina barn. Jag ser Dig i dina barn och jag vet att du kommer att leva vidare i dem. Det gläder mig mitt i sorgen. Jag hoppas att jag får fortsätta ta del av vad som händer din familj och dina barn. Men om inte, så hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer att gå bra för dem och att de kommer att bli lyckliga.
Farväl Marianne, du lämnar bara ljusa minnen kvar...
.: En lite bättre dag :.
Vi har sjukt mycket att göra på jobbet. Det är ju bokslutstider. Och det är på gott och ont, man har inte tid att fundera så mycket...
Idag har jag å andra sidan fullt upp på annat sätt. Är hemma med sjuka barn. Kräksjuka igen. Blä!
Här kommer en nytagen bild från jobbet. Till minne av Marianne...
Tillägg: här kommer dikten som står framför Mariannes arbetsplats.
Döden är ingenting, jag har bara slunkit in i nästa rum.
Jag är jag och du är du.
Det som vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig mitt vanliga namn, tala till mig på det lättsamma sätt som du alltid gjorde.
Använd inte något annat tonfall, tvinga dig inte att se högtidligt och sorgsen ut.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt, som roade oss båda.
Be, le, tänk på mig, låt mitt namn alltid vara det vardagliga ord det alltid var, låt det sägas utan särskild innebörd, utan någon skugga som faller på det.
Livet betyder detsamma som det alltid gjort.
Det är likadant som det alltid har varit, livet går alltid vidare.
Varför skulle jag inte finnas med i tankarna för att jag inte finns inom synhåll?
Jag väntar på dig någonstans mycket nära, alldeles om hörnet.
Allt är bra.
.: Himlen har fått en ängel :.
Igårkväll avled min underbara arbetskamrat Marianne.
Hon blev 44 år och lämnad efter sig man och tre små barn.
Jag skulle kunna skriva så många vackra ord och fina saker om Marianne, men jag tror att ni alla förstår ändå hur mycket jag höll av henne...
Vila i frid, Marianne!
Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd
-Hjalmar Gullberg-
.: Du Måste Finnas :.
... 2½ dar in på det nya året klarade jag mig utan tårar, men nu rinner de oavbrutet ner för min kind...
Helen Sjöholms Du Måste Finnas
(tack C för att du påminde mig om denna underbara sång)
.: Det finns ingen rättvisa :.
Det var en bön med intensitet, en bön med hårt, hårt knäppta händer och med en desperation i önskan. Jag bad för min underbara älskade arbetskamrat Marianne.
Jag bad om att hon ska få överleva. Och jag bad om att hennes barn ska få behålla sin mamma i livet.
Min arbetskamrat är en varm, omtänksam och godhjärtad kvinna. Gnäller aldrig. Säger aldrig ett ont ord om någon. Är omtyckt av alla. Och så tapper.
Hon är 44 år, gift och mamma till tre små barn. Och hon har cancer.
Jag har aldrig tidigare sett en människa på nära håll tyna bort i denna sjukdom. Men nu vet jag hur obarmhärtig den är. Hur den tär på kroppen. Och på hur den påverkar, både den drabbade och alla andra runt omkring psykiskt.
Fy f*n, va livet är orättvist! Jag känner en sån panik och maktlöshet. Jag vill göra nåt, men vad? Tänker ibland att jag vill söka upp hennes läkare för att ruska om honom och säga att han måste rädda henne, kosta vad det kosta vill. Finns det nån räddning? Till vilket pris som helst.
Min tankar går till Marianne och hennes familj all min lediga tid. Sitter på bussen hem från jobbet, känner hur sorgen sveper över mig. Tårar som rinner. Sömnlösa nätter då jag försöker komma på nåt som kan rädda henne. Ett mirakel. Det känns som om det är vad som krävs. Det är då jag inser att det enda jag kan göra är att be. Be om ett mirakel.
- Gode Gud, gör så att Marianne blir frisk och får leva. Låt henne få se sina barn växa upp, få se dem ta studenten, flytta hemifrån och bli vuxna. Och, Gode Gud, låt hennes barn få ha sin mamma i livet ännu ett tag till. Jag ber Dig av hela mig hjärta.
