.: Det är nog slut nu... :.
Den här helgen blev inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte vad som gick snett. Men nu är det nog slut...
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag känner mig helt tom inuti. Finns liksom inga ord. Fast det fanns alldeles för många ord igår. Hårda ord. Elaka ord. Kränkande ord. Dumma ord.... och tårar!
Jag har gråtit till och från i ett dygn. Och lika länge har jag varit utan mat. Det kanske inte gör nåt, i och för sig. De där extrakilona som jag nämnde tidigare måste ju bort. Vad är det man brukar säga "ingenting ont som inte har nått gott med sig"... fast det känns ganska fånigt just nu. Det är ju inte så här jag vill att det ska bli.
Många tankar har det också funnits det senaste dygnet. Fast nu är det bara tomt. Precis just nu när jag ska försöka skriva ner dem så minns jag liksom inte. Det är konstigt. Minns bara den där gråten. Och klumpen i magen. Och bitterhet. Jag vill INTE bli en bitter människa. Varför kommer de där dumma bittra tankarna?
Jag började läsa Mia Törnblom's bok Självkänsla nu! i morse. Det var nog precis i rätt tillfälle. Jag kanske är på botten nu. Och nu kan det bara gå uppåt! Boken verkar bra. Precis vad jag behöver. Jag kom till kapitlet Offerkoftan innan jag var framme vid jobbet och fick avbryta läsningen. Mia skriver
"Kom ihåg att du är med och bestämmer din egen framtid. Och släng offerkoftan! Den är ful, den kliar och sitter för trångt."
- Japp, det är vad jag ska göra. Slänga offerkoftan i väggen. Det är precis vad jag ska göra. Jag är bra. Jag är en överlevare. Framtiden är vad JAG gör den till.
Nu måste jag jobba. Jobbet gör att jag överlever. Det är min livförsäkring. Och mina barn förstås. De är min absoluta livförsäkring. Utan dem vore jag inget... eller jo, det är jag ju. Måste påminna mig ibland: Jag är bra.
