.: busmammans blogg :.

• att jag har ett jobb som ändå är rätt ok
• att jag har goda vänner som får mig att må bra
• att jag är frisk

Jag tog ett beslut för två år sedan. Ett beslut om att bo ensam och därmed även det sorgliga beslutet att välja bort barnen varannan vecka. Då var det ett nödvändigt beslut. För vi var inte lyckliga. Åtminstone inte jag. Och barnen märkte. De sa till och med att vi borde skilja oss vid några tillfällen. Barn gör ju det, förstår som mycket mer än vad vi tror.

Ändå var de chockade och ledsna den dagen vi berättade. Men inte mer än att det var ganska fort övergående.
Dessutom förändrades min och deras pappas relation till det bättre direkt när jag hade tagit beslutet. Det gjorde att livet plötsligt blev lite lättare att leva. Och jag kunde till och med hitta tillbaka till den kärlek som jag känt en gång i tiden. Då vi träffades. Vi återfick respekten för varann. Och kanske lite perspektiv på tillvaron.
Så det blev att vi fortsatte vår kärleksrelation men bodde på två ställen.

Nu har det gått två år. Och med tanke på allt som har hänt mig personligen så har det varit en enorm trygghet med relationen till tjejernas pappa. Han har funnits där när jag har mått som sämst, varit en livboj när jag hållit på att gå under. Kunnat lotsa mig framåt i de värsta kriserna. När jag varit så rädd att jag inte har kunnat tänka klart. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Så för det och så mycket annat älskar jag honom.

Däremot så vet jag att jag mår väldigt bra av att bo själv. Att ha friheten att kunna göra precis det jag vill. Ta egna beslut. Att få bestämma hur jag vill ha det runt omkring mig. Slippa tjafset om vardagssysslorna. Att inte behöva kriga om varje liten detalj. Och slippa känna frustration över vår oförmåga att samarbeta.

Det är här vi inte är på samma våglängd. Han vill mer. Han har förhoppningar. Men inte jag. Och jag tror inte att det någonsin kommer förändras. För jag vill inte tillbaka till det vi hade. Och tyvärr har jag märkt att vi faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi inte bor ihop längre. De värsta bråken som fanns då, finns inte längre. Men min egen lycka står på spel. Jag känner irritation och tycker att det är skönt de dagar jag får vara ifred. När jag slipper ”vara till lags”. Känner ingen längtan. Och kanske det mest tragiska, jag känner ingen åtrå. Så det blir mest ett grubblande om det är så här det ska vara resten av livet.

Jag har alltid, sedan jag var barn, uppfattat mig själv som en lycklig och ganska harmonisk människa. Och jag tror att många runt omkring mig uppfattar mig på samma sätt. Jag har lätt för att skratta. Och för att visa mina känslor. Visst kan jag bli arg också. Och då är jag inte så rolig. Inte alls faktiskt. Men jag har också lätt för att säga förlåt. Det här är ganska så mycket motsatsen till den jag har valt att leva med i nästan 20 år. Och på något sätt så påverkas man av varandra. Den man umgås med sätter spår i en. Vi lär oss av olikheterna och det kan vara till godo. Men de kan också förgöra.

Så den där lyckliga människan, som jag tror att jag är, har i en massa år gått hemifrån på morgonen och tänkt ”jag är inte lycklig”. Tänkt att något måste förändras. Men vad? Eftersom jag har fått lära mig att det inte går att förändra någon annan, bara sig själv, så blev det så att jag funderade väldigt mycket på min egen del i det här. På mina beteenden och varför jag kände som jag kände.

Vi prövade även familjeterapi. Två gånger. Sen var det stopp. För att han inte tyckte att det gav något. Det var inget för honom. Och jag accepterade. Och fortsatte därmed att anpassa mig och vara till lags.

När jag för drygt ett halvår sedan lyckades frigöra mig från en annan destruktiv relation (läs: chefen), så trodde jag ett tag att det var allt det hemska på jobbet som också hade förstört min kärlek till barnens pappa. Jag hamnade i någon konstig euforisk feeling och kände mig frälst. Jag trodde än en gång att nu kommer det vända och nu kan jag hitta tillbaka till kärleken.

Men det var inte så enkelt. Nu när jag har landat, och verkligen kan analysera allt, så inser jag att jag inte riktigt kunde sortera min känslor. Det var för mycket känslor. Och för mycket som hände på en och samma gång. Och därför tolkade jag tacksamheten som kärlek.

Kanske är det egentligen kärleken till mig själv, som jag har hittat tillbaka till. För nu, för första gången, har jag verkligen börjat tänka på mig själv. På vad JAG vill. Och på vad jag känner. Kanske är det så att jag till slut har mognat och blivit vuxen. För nu har jag tagit ännu ett steg. Jag har avslutat kärleksrelationen med mina barns pappa.

Det var inget lätt beslut. Verkligen inte. Men nödvändigt. Nu kan jag börja leva igen. Utanför murarna. På riktigt.

Det var väldigt länge sedan jag skrev ”på riktigt” här på bloggen. Och det har verkligen hänt mycket i mitt liv sedan dess.

Jag har tagit egna svåra beslut, jag har drabbats av personlig sorg och blivit rätt tilltufsad av människor i min närhet, så illa att jag började tvivla på mig själv och mina förmågor.

Men vet ni, jag börjar faktiskt känna mig normal igen. Allt det hemska det senaste året börjar blekna bort... så jo, tiden läker nog alla sår, det tar bara olika lång tid.

Trots allt jag varit med om, så är jag lyckligt lottat, för jag känner faktiskt tacksamhet för de livserfarenheter jag har drabbats av, bra som dåliga, för de har gjort att jag har fått nya insikter och jag har växt som människa. Men ännu viktigare att poängtera är att jag nu börja känna igen mig själv igen, jag vet mina styrkor och svagheter, jag kan stå för mina värderingar och val i livet. Det som brukar kallas en bra självkänsla, tror jag. Mitt självförtroende kanske inte alltid är på topp, men jag är iallafall trygg i mig själv. Jag vet nu att jag är en känslig och godtrogen person, som måste vara lite på min vakt, men min tro och mina grundvärderingar är fortfarande detsamma. Läkningsprocessen pågår nog fortfarande och jag har mycket kvar att lära, men jag är åtminstone fri och på banan igen och har för avsikt att stanna kvar här ett tag till. ;)

Jag tänker som så, att min tur i livet (för det har jag alltid haft) också har gett mig en sightseeingtur i det som kallas livet. Ett uppvaknande men också en gåva... så tack. Tack livet!

Han vill att jag ska flytta. Han tycker att vi (läs: han) har försökt tillräckligt. Han tror inte att han passar att bo tillsammans med någon. Han vill bo själv.

Och det här är inte bara hans fel. Eller man kanske ska kalla det val. Här har jag mig själv att skylla. Det är mina kommentarer som har hjärntvättat honom. Kommentarer som "Du förstår väl att du inte kan inte kontrollera och detaljstyra människor. Du kommer inte att kunna leva med någon om du fortsätter så. Vill du bli ensam resten av livet?". Ja, ni hör ju. Jag är nog inte så diplomatisk som jag vill tro...

Så nu är frågan. Varför blir jag så ledsen? Varför känner jag sån sorg?

Är det mitt eget brustna hjärta som talar eller är det bara mitt ego som fått sig en törn? Kanske är det mina kraschade framtidsdrömmar eller oron över hur jag ska klara mig ekonomiskt? Är det barnens sumpade chans till att få leva i en kärnfamilj som jag sörjer? Jag sörjer definitivt att jag kommer att mista rätten att få träffa mina barn på heltid. Tänk att inte få pussa och krama på sina barn när man vill! Att få gå och undra hur de har det och inte få vara med i deras dagliga rutiner mer än varannan vecka. Fast jag vet ju att det går. Allt går. Jag har ju själv redan upplevt det. Och det fungerar. Sonen är ju ett levande bevis för det.

Men ändå... Någonstans har jag ju känt att det inte är det ultimata. Jag tror på kärnfamiljen. Jag tror på den tryggheten. Jag är ju själv uppväxt i en.

Så frågan är. Vill JAG det här? Vill jag verkligen att det ska ta slut? Och hjälper det att säga att jag inte vill? Har han redan bestämt sig?

Många frågor finns det. Och jag vet tyvärr inte svaren på dem. Många funderingar finns det också. Tankar. Och känslor. Oro. Frustration. Ilska. Bitterhet... nej fy, inte den där bitterheten nu igen. Och rädsla. Den där rädslan. Den beror på självkänslan. Det har jag läst i Mia Törnbloms bok. Jag måste bygga upp min självkänsla. Om jag har en hög självkänsla så spelar egentligen inte utgången av den här episoden någon roll. Då klarar jag vilket som. Om självkänslan är bra, då är man stark. Då klarar man det mesta.

På jobbet håller sig arbetskamraterna på avstånd, för de tror att jag är förkyld. Eller i alla fall febrig. Ja, jag ser nog febrig ut. Men jag orkar inte säga att jag bara är rödgråten. Jo, till en har jag berättat. Hon förstår, hon är en vän. Men jag har inte berättat VARFÖR jag är rödgråten. Jag klarar det inte utan att börja gråta igen. Jag sa att jag gör det när jag kan hantera det.

Det här med vänner. Vänner är viktiga. Jag har många vänner. Tror jag. Fast ändå. Är det RIKTIGA vänner? Den frågan ställde jag mig igår då jag va mitt inne i krisen, i det värsta kaoset. Jag ville så gärna ringa en vän. Det låter som postkodmiljonären - men det här handlade inte om miljonkronorsfrågan. Nej, det handlade om nåt helt annat och så mycket viktigare - det handlade om att få någon att lyssna.

När jag stod där i valet så visste jag inte vem jag skulle ringa. Vem skulle lyssna? Vem skulle ha tid för mig? Och framför allt, vem skulle jag VÅGA berätta för? Ja, det var nog där skon klämde. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen. För jag tror nog att de flesta av mina vänner hade ställt upp. De hade lyssnat. Men det var jag som fegade ur.

Jag tänkte särskilt på en vän som vid ett tillfälle för hundra år sen lät mig få tak över huvudet efter en liknande händelse som nu. Hon fanns där. Hon lyssnade. Och jag fick bo där i flera dar tills jag fick rätsida på mitt liv igen. Henne tänkte jag på. Var på väg att ringa. Men ändå. Vi har ju liksom tappat kontakten. Ja inte helt men sen allt det här med familjeliv och barn inträdde i våra liv så är kontakten väldigt sporadisk.

Sen tänkte jag på C. Hon VET jag skulle ställa upp. Hon är en sann vän. Hon har inga barn så tid har hon nog. Men då kändes det plötsligt för långt bort. Jag ville ju inte bara prata i telefon, utan jag ville få chans att fly hemifrån. Så jag skyllde jag på avståndet. Ja, jag vet. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen.

Sen tänkte jag på A. Vi har en speciell vänskap. Hon gick igenom en jobbig separation förra året och skulle förstå. Men hon har ju träffat en ny kille. Och är på väg att flytta till honom. Hon är kanske inte hemma utan hos honom, långt bort. Så hade jag än en gång nåt att skylla på.

Jag funderade på många av mina vänner. Och JA, ni som läser här och ser er som mina vänner. Jag tänkte på er alla. NI är mina vänner. Det är bara jag som inte vågar. Jag är... feg? Eller kanske bara lite ur balans? Jag har så mycket att säga. Men vet inte var jag ska börja för det är bara kaos i min hjärna. Alla tankar är bara huller om buller. Jag kan inte hitta tråden.

Därför ringde jag aldrig. Så nu vet ni varför.

Den här helgen blev inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte vad som gick snett. Men nu är det nog slut...

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag känner mig helt tom inuti. Finns liksom inga ord. Fast det fanns alldeles för många ord igår. Hårda ord. Elaka ord. Kränkande ord. Dumma ord.... och tårar!

Jag har gråtit till och från i ett dygn. Och lika länge har jag varit utan mat. Det kanske inte gör nåt, i och för sig. De där extrakilona som jag nämnde tidigare måste ju bort. Vad är det man brukar säga "ingenting ont som inte har nått gott med sig"... fast det känns ganska fånigt just nu. Det är ju inte så här jag vill att det ska bli.

Många tankar har det också funnits det senaste dygnet. Fast nu är det bara tomt. Precis just nu när jag ska försöka skriva ner dem så minns jag liksom inte. Det är konstigt. Minns bara den där gråten. Och klumpen i magen. Och bitterhet. Jag vill INTE bli en bitter människa. Varför kommer de där dumma bittra tankarna? 

Jag började läsa Mia Törnblom's bok Självkänsla nu! i morse. Det var nog precis i rätt tillfälle. Jag kanske är på botten nu. Och nu kan det bara gå uppåt! Boken verkar bra. Precis vad jag behöver. Jag kom till kapitlet Offerkoftan innan jag var framme vid jobbet och fick avbryta läsningen. Mia skriver

"Kom ihåg att du är med och bestämmer din egen framtid. Och släng offerkoftan! Den är ful, den kliar och sitter för trångt."

- Japp, det är vad jag ska göra. Slänga offerkoftan i väggen. Det är precis vad jag ska göra. Jag är bra. Jag är en överlevare. Framtiden är vad JAG gör den till.

Nu måste jag jobba. Jobbet gör att jag överlever. Det är min livförsäkring. Och mina barn förstås. De är min absoluta livförsäkring. Utan dem vore jag inget... eller jo, det är jag ju. Måste påminna mig ibland: Jag är bra.