.: busmammans blogg :.

På jobbet håller sig arbetskamraterna på avstånd, för de tror att jag är förkyld. Eller i alla fall febrig. Ja, jag ser nog febrig ut. Men jag orkar inte säga att jag bara är rödgråten. Jo, till en har jag berättat. Hon förstår, hon är en vän. Men jag har inte berättat VARFÖR jag är rödgråten. Jag klarar det inte utan att börja gråta igen. Jag sa att jag gör det när jag kan hantera det.

Det här med vänner. Vänner är viktiga. Jag har många vänner. Tror jag. Fast ändå. Är det RIKTIGA vänner? Den frågan ställde jag mig igår då jag va mitt inne i krisen, i det värsta kaoset. Jag ville så gärna ringa en vän. Det låter som postkodmiljonären - men det här handlade inte om miljonkronorsfrågan. Nej, det handlade om nåt helt annat och så mycket viktigare - det handlade om att få någon att lyssna.

När jag stod där i valet så visste jag inte vem jag skulle ringa. Vem skulle lyssna? Vem skulle ha tid för mig? Och framför allt, vem skulle jag VÅGA berätta för? Ja, det var nog där skon klämde. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen. För jag tror nog att de flesta av mina vänner hade ställt upp. De hade lyssnat. Men det var jag som fegade ur.

Jag tänkte särskilt på en vän som vid ett tillfälle för hundra år sen lät mig få tak över huvudet efter en liknande händelse som nu. Hon fanns där. Hon lyssnade. Och jag fick bo där i flera dar tills jag fick rätsida på mitt liv igen. Henne tänkte jag på. Var på väg att ringa. Men ändå. Vi har ju liksom tappat kontakten. Ja inte helt men sen allt det här med familjeliv och barn inträdde i våra liv så är kontakten väldigt sporadisk.

Sen tänkte jag på C. Hon VET jag skulle ställa upp. Hon är en sann vän. Hon har inga barn så tid har hon nog. Men då kändes det plötsligt för långt bort. Jag ville ju inte bara prata i telefon, utan jag ville få chans att fly hemifrån. Så jag skyllde jag på avståndet. Ja, jag vet. Jag vågade inte. Det var det där med självkänslan igen.

Sen tänkte jag på A. Vi har en speciell vänskap. Hon gick igenom en jobbig separation förra året och skulle förstå. Men hon har ju träffat en ny kille. Och är på väg att flytta till honom. Hon är kanske inte hemma utan hos honom, långt bort. Så hade jag än en gång nåt att skylla på.

Jag funderade på många av mina vänner. Och JA, ni som läser här och ser er som mina vänner. Jag tänkte på er alla. NI är mina vänner. Det är bara jag som inte vågar. Jag är... feg? Eller kanske bara lite ur balans? Jag har så mycket att säga. Men vet inte var jag ska börja för det är bara kaos i min hjärna. Alla tankar är bara huller om buller. Jag kan inte hitta tråden.

Därför ringde jag aldrig. Så nu vet ni varför.