.: Lite mer svammel och kanske lite förklaringar :.
Han vill att jag ska flytta. Han tycker att vi (läs: han) har försökt tillräckligt. Han tror inte att han passar att bo tillsammans med någon. Han vill bo själv.
Och det här är inte bara hans fel. Eller man kanske ska kalla det val. Här har jag mig själv att skylla. Det är mina kommentarer som har hjärntvättat honom. Kommentarer som "Du förstår väl att du inte kan inte kontrollera och detaljstyra människor. Du kommer inte att kunna leva med någon om du fortsätter så. Vill du bli ensam resten av livet?". Ja, ni hör ju. Jag är nog inte så diplomatisk som jag vill tro...
Så nu är frågan. Varför blir jag så ledsen? Varför känner jag sån sorg?
Är det mitt eget brustna hjärta som talar eller är det bara mitt ego som fått sig en törn? Kanske är det mina kraschade framtidsdrömmar eller oron över hur jag ska klara mig ekonomiskt? Är det barnens sumpade chans till att få leva i en kärnfamilj som jag sörjer? Jag sörjer definitivt att jag kommer att mista rätten att få träffa mina barn på heltid. Tänk att inte få pussa och krama på sina barn när man vill! Att få gå och undra hur de har det och inte få vara med i deras dagliga rutiner mer än varannan vecka. Fast jag vet ju att det går. Allt går. Jag har ju själv redan upplevt det. Och det fungerar. Sonen är ju ett levande bevis för det.
Men ändå... Någonstans har jag ju känt att det inte är det ultimata. Jag tror på kärnfamiljen. Jag tror på den tryggheten. Jag är ju själv uppväxt i en.
Så frågan är. Vill JAG det här? Vill jag verkligen att det ska ta slut? Och hjälper det att säga att jag inte vill? Har han redan bestämt sig?
Många frågor finns det. Och jag vet tyvärr inte svaren på dem. Många funderingar finns det också. Tankar. Och känslor. Oro. Frustration. Ilska. Bitterhet... nej fy, inte den där bitterheten nu igen. Och rädsla. Den där rädslan. Den beror på självkänslan. Det har jag läst i Mia Törnbloms bok. Jag måste bygga upp min självkänsla. Om jag har en hög självkänsla så spelar egentligen inte utgången av den här episoden någon roll. Då klarar jag vilket som. Om självkänslan är bra, då är man stark. Då klarar man det mesta.
Varför ska det alltid handla om männen?Det är så otroligt tröttsamt att de skyller ifrån sig. Inte sjutton ska du väl vara med en sån skit!Det finns någon bättre där ute som verkligen förtjänar dig. Och barnen löser det sig alltid för. Det gäller bara att ni samarbetar och lägger era problem åt sidan så kommer allt att funka =) Kram på dig!
Låt honom inte trycka ner dig! Du är värd nån mycket bättre, någon som ser DIG. Inget ont om mitt ex men det var otroligt skönt att seppa, befriad liksom. Ring om du behöver prata, finns här.
