.: busmammans blogg :.

Nej, vet ni vad! Mitt tidigare inlägg andas verkligen pessimism, och så illa som låter är det faktiskt inte. Jag känner nu att jag måste dementera lite av mina uttalanden. Visst har det varit stunder av förtvivlan och uppgivenhet. Och visst har jag jobbat häcken av mig. Särskilt förra onsdagen. Men det var nog då det också vände. Efter min gråtattack, till min stackars svärmors förskräckelse, så har jag ändå fått tillbaka någon typ av jävlar-anamma. När jag gick till jobbet på torsdag morgon, så gjorde jag det med ny energi och jag gjorde det med bravur. För den dagen löste jag en hel massa problem och rättade felaktigheter med sql-script i databasen, helt på egen hand, fast jag egentligen skulle få hjälp från annat håll. Men den så kallade hjälpen dröjde och jag kände att jag inte kunde vänta, det var bara att kavla upp ärmarna och ta tag i eländet. Och det löste sig. Jag fixade det. Och det fick jag beröm för, både från andra och mig själv. Så nu känns allt så mycket bättre.

Det är ju just ovissheten som är värst. Att inte veta. Att ana att man har något på sitt ansvar, något man borde göra, men inte veta vad eller hur. Det tär på en. Särskilt när man anar att det har med skatteverket och en massa människors, ja hela SLL's personal's kontrolluppgifter att göra. Men det löste sig ju det med. Jodå, jag har faktiskt själv fått min kontrolluppgift. Ja, till och med två. Och det är helt i sin ordning eftersom jag gick från ett bolag till ett annat inom SLL under förra året.

Och när ovissheten försvinner, så finns det fortfarande en hel massa jobb jobb kvar att göra. Men det är en helt annan sak. För det är inte ens hälften så stressande att ha massor av jobb och arbetsuppgifter, när man vet HUR man ska lösa det och VAD man ska göra. Det jobbet kan man ändå förhålla sig till på ett annat sätt. Man kan prioritera och kanske delegera. Men att leva i ovisshet, det är stressande så in i bomben.

Nu har jag ändå kommit till någon sorts insikt. Jag kan inte ta på mig ansvaret för något jag inte känner till och jag kan inte, hur jag än vrider och vänder på det, få ekvationer att gå ihop om inte vissa parametrar är givna. Jag jobbar så mycket jag har möjlighet till och jag gör mitt bästa och det är inte så lite det. Jag är stolt över att jag faktiskt har lyckats lösa så mycket och på egen hand som jag har gjort. Dessutom har jag fått bra moraliskt stöd från min chef, som också är ny på stället och därför inte kan mina arbetsuppgifter på detaljnivå, och hon har fått mig att se det hela från ett annat perspektiv och gett mig medel att omprioritera det som går. Sedan är mina arbetskamrater väldigt gulliga. Flera har kommit till mig och erbjudit sin hjälp när de sett min förtvivlan. Men, om jag inte vet vad som ska göras, hur sjutton ska man kunna lämna över något då?

Skulle man mäta min nivå av stresshormon idag mot för drygt en vecka sedan så kan jag lova att det skulle visa en enorm nedgång, och då har jag ändå en hel del arbetsuppgifter kvar som jag måste bli klar med denna vecka. Nya arbetsuppgifter, men ändå inte omöjliga att förstå. De är inom mitt kunskapsområde. Och det känns så skönt. Plus att det är ett ansvarsområde där vi är två. Tack o lov för gulliga Anita!

På tal om gulliga. Ni, mina vänner och bloggläsare, är så väldigt gulliga och omtänksamma. Tack för era kommentarer och alla era kloka ord! Jag blir så glad för att ni bryr er och suger i mig allt ni skriver. Jag kan även trösta er med att julgranen åkte ut strax efter jag skrev mitt förra inlägg... så nu ekar det tomt i vardagsrummet. Fast det är klart, dammråtterna håller oss fortfarande sällskap. ;-)

Nu har jag svamlat färdigt för den här veckan... tror jag. Vadå? Låter det lite för ambitiöst om jag ö h t hoppas på att få iväg mer än ett inlägg per vecka? Jo, jag vet att mina inlägg kommer väldigt sporadiskt, men det finns så mycket annat i mitt liv som tar upp min tid. Ändå så har jag huvudet fullt av vackra tankar, roliga formuleringar och opublicerade inlägg som bara väntar på att få bli nedklottrade här i bloggen. Men det får väl bli en annan gång... jodå, nån gång blir det, kanske redan den här veckan...