.: busmammans blogg :.

Det är inte så ofta man får komplimanger. I alla fall inte sådana som man inte riktigt har förväntat sig, såna där som överrumplar en. Den här veckan har jag faktiskt fått två. 

Dessa komplimanger är i helt olika kategorier, men båda värmer mitt hjärta på sitt sätt.

Veckans komplimang nr 1:

En kväll vid nattningen av barnen då vi ligger och myser och pratar om dagen som varit, så kläcker 3-åringen plötsligt ur sig "Jag är kär i dig mamma!".

Åh, va mitt hjärta växte när jag hörde de där orden. Jag tror t o m att man kunde se det lysa igenom bröstkorgen.

Strax efter att 3-åringen yttrat dessa ord så säger hon även "och jag är kär i pappa".
- Jaha, har du berättat det för honom då? frågar jag. Då tror jag att han blir glad.
- Pappa! Jag är kär i dig! ropar 3-åringen bort till sängen där pappan ligger.

Jag tyckte nog jag såg hans hjärta lysa i mörkret. :-)


Veckans komplimang nr 2:

Jag har varit på kurs med en kollega vid några tillfällen. Så även i fredags. Efter kursen gick vi och diskuterade allt mellan himmel å jord. Allt från systemförvaltning och riktlinjer till relationer och chefskap.

Till saken hör att vi är inte alltid överens om saker o ting. Vi är ganska olika. Men även om vi inte delar alla åsikter så kommer vi bra överens i det stora hela. Hon har stor erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde, där jag ofta känner mig ung och ganska novis. Så den här kollegan finns där då jag behöver få lite stöd och råd ibland.

Då, i fredags, efter kursen så säger hon plötsligt "Nadja, vet du vad du är? Du är så jäkla intelligent!"
- Eöhh... va? säger jag.
- Jo, du kan läsa en text eller höra en uppgift en enda gång och fattar allt direkt.
- Jaha, jo det är kanske sant... MEN... (är på väg att börja förklara mig)

När jag först hör den där kommentaren blir jag ganska generad och tänker att inte borde väl lilla jag få en sån fin komplimang. Även fast jag vet att jag har ganska lätt för mig, jag brukar greppa ganska fort när det handlar om studier och liknande. Men man är ju uppvuxen med Jante. Därför måste jag på nåt sätt bortförklara och förminska betydelsen av komplimangen. Så slår det mig att jag faktiskt FÅR ta åt mig. Jag är intelligent. Jag är bra. Det är det där med självkänslan igen. Mia Törnblom skriver att man bara ska säga TACK när man får en komplimang. För det är just vad den som ger en komplimang vill ha. Ett tack och inga förklaringar eller bortförklaringar.

Nästa gång jag träffar kollegan ska jag säga "TACK för den fina komplimangen som du gav mig!"

Vi borde ge varandra komplimanger oftare. För alltså, shit va härligt det är att få höra att någon tycker att man är bra. Många människor är ganska dåliga på att ge komplimanger. Jag är en av dem. Men visst har vi alla nåt bra att säga om personer runt omkring oss. Visst tycker vi bra saker om många människor. Tänk va roligt det vore för den personen som du tycker är bra att få höra det från dig. Så från och med NU har jag bestämt mig för att jag ska ge minst en komplimang per dag till någon i min omgivning (då räknas inte mina barn, för de får höra flera gånger per dag om hur bra de är, fast även till dem ska jag bli bättre på komplimanger).

Och nu en fråga till mina bloggläsare: Har ni gett någon en komplimang idag?