.: busmammans blogg :.

Sommar, sol och semester börjar nu närma sig sitt slut. Vardagen börjar göra sig påmind och planeringskalendern har fått återinträde i mitt liv. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Ja, egentligen är verkligheten redan här och knackar på min dörr. För imorgon bitti är det allvar. Nytt jobb och nya utmaningar väntar.

Det är lite konstigt det här med semester och ledigheter. Lagom till man börjar vänja sig vid att vara ledig så är ledigheten över... Ja, ja, så är det ju alltid. Men det ska bli skönt att få in lite rutiner i våra liv igen. *försöker trösta mig själv* Inga mer sovmornar, inga mer sena kvällar annat än under helgerna...Ljusa och ljumma sommarkvällar med ett glas vin i handen är ett minne blott.... *misslyckas och faller i självömkan istället*

Ungarna ska iallafall vara lediga lite till även om de faktiskt har tjatat och längtat efter dagis och skola ett tag nu. Med andra ord ser de nog fram emot att slippa se sina päron dagarna i ända när det är slut på sommarlov och ledighet om en vecka. Däremot ska sambon vara ledig hela augusti ut, vilket är en klar fördel för då slipper jag fundera på dagislämningar, fritidshämtningar och eventuella vab-dagar under mina första veckor på nya jobbet. Det lär vara nog så kaotiskt i mitt huvud ändå. Vet med mig att jag alltid drömmer mycket under första tiden på ett nytt jobb och hjärnan lär ha fullt upp med att sortera alla nya intryck. Så det blir skönt med avlastning på hemmafronten fram till september. Tids nog blir det allvar även för mig med dagis och skola, föräldrasamverkan och utvecklingssamtal. Jag vet hur det är och jag ser inte fram emot den där vardagsstressen. Men så är det ju för alla och den är svår att komma ifrån. Man får helt enkelt göra det bästa av det. Sitt Bästa. Som alltid.

Jag har aldrig varit någon särskilt flitig bloggskribent. Och sommar, sol och semester har knappast ökat mitt bloggskrivande (som synes). Men vem vill sätta sig inne, framför datorn när solen skiner, badenbaden-stolen väntar och paraplydrinken ropar efter en? Inte jag i alla fall. Men, i ärlighetens namn. Det lär ju inte bli så mycket mer bloggande nu. Nya kunskaper ska in, hjärnan ska fyllas med en hel del ny information, jag ska lära känna nya arbetskamrater och lära mig vilka lunchrestauranger som har mat som passar en LowCarb:are. Jag misstänker att ni inte får se så mycket mer av mig framöver heller.

Jag hade först tänkt ge er en resumé av min sommar, men tiden räcker tyvärr inte till. Det har gått några timmar sedan jag började detta inlägg. Jag får liksom inte riktigt till det när jag inte får sitta själv i lugn och ro när jag skriver. Barnen pockar på min uppmärksamhet, och hittills har jag hunnit ha alla tre i knät i omgångar medan jag skriver, förutom några pauser för torka i rumpan, göra välling och tandborstning. Sen läggningen förstås. Men nu sover de alla. Och jag är trött, tom på idéer och har tappat tråden. Eller så kanske det inte fanns så mycket tråd i mitt inlägg... iallafall ingen röd tråd och om den fanns så har den nu försvunnit och jag kan inte hitta änden på den. Alltså avslutar jag nu.

Men jag har i alla fall gett er ett livstecken. Och det kanske dröjer innan ni får ett nytt...

...men till dess, ha dé gott, mina vänner!