.: busmammans blogg :.

Det är något speciellt med postkodmiljonären. I vår familj är det egentligen det enda tv-program som vi följer kontinuerligt. Det är t o m så att 2-åringen glatt kommer hojtandes "mijonäjen" så fort hon ser Richard Sjöberg i rutan.

Varför tittar vi då på det kan man undra? Ja, inte är det för alla dessa avbrott som de gör titt som tätt. Är det inte reklam så är det vinstutdelning i nån postort i tjottahejti. Fast igår var det ju nästan utdelning här på hemmaplan... ja, iallafall här i vår skärgård, Gällnö närmare bestämt. Ja, jag har tillochmed varit på lägerskola där en gång under min skoltid. Jaja, okej då... på stenåldern! ;-)

I vilket fall, alla dessa avbrott kan ju göra en smått galen, men ändå tittar vi. Det måste vara något med kombinationen frågesport och att man kan vinna en massa pengar. Det här med frågesport är egentligen ganska intressant, för om det är något man inte kan anklaga mig för att vara så är det allmänbildad. Jag hade inte ens klarat mig förbi den första frågan som en av deltagarna fick i gårdagens program. - Vad heter Mongoliets huvudstad? -Öhhh??? *ser ut som ett ufo*.... Jaså, va det Ulan Bator! Aha, där fick jag lära mig nåt nytt. *glad ändå*

Så det finns inte ett uns önskan hos mig om att få sitta i den där stolen och svara på frågor. Snacka om att vara bortgjord redan innan man hunnit till första säkerhetsnivån.

Om vi då ska gå till min äkta hälft.. eller ja, min sambo kanske jag ska kalla honom, för jag antar att man inte får kalla sig äkta hälft om man inte är gifta (det är det där med min allmänbildning igen...), så till min sambo då, honom kan man verkligen kalla "mitt eget lexikon". Han svarar rätt på varenda fråga och det innan ens svarsalternativen har hunnit komma upp. Där kan man snacka om allmänbildning. Jag vet ju vem jag skulle ha som livlina om jag satt i den där stolen (nej just det, jag skulle ju inte sätta mig i den där stolen... men man kan väl få drömma lite?).

Det här med att vinna pengar är ju något som tilltalar de flesta, för att inte säga alla. Och det som jag tycker är lite av ett fenomen är att trots att man inte känner personen i fråga som sitter där i stolen, så önskar man av hela sitt hjärta att de ska vinna så mycket pengar som det bara går. Man hejjar på, drar efter andan, tänker "nej, chansa inte" osv. Det spelar ingen roll vem det är, bara personen kan lyckas nå så långt det bara går. Kanske är det något med att få se den "lilla människan" vinna mot den stora tv-kanalen TV4. Ja ni, vad vet jag... Jag vet iallafall att jag tycker det är grymt kul att se människor klara sig långt med sin gedigna kunskap. Och så lär jag mig själv nåt på kuppen. :-)

Jag hörde en historia nyligen om en ung kille som var med i den amerikanska versíonen av postkodmiljonären (jag vet inte om den är sann, men har hört att den ska finnas på youtube - hojta gärna till om ni har sett den!). Den här killen var så grymt duktig, han lyckades ta sig hela vägen upp till miljonkronorsfrågan (men där var det väl miljondollarsfrågan, kan jag tänka) utan att använda sig av en enda livlina. När han fick sista frågan bad han om att få "ringa en vän", han valde att ringa sin pappa. När samtalet gick fram sa han bara "Hej farsan, det är jag. Jag ringar bara för att säga att om en minut så blir jag miljonär." Sen la han på.

Kaxigt, eller hur? Behöver jag säga att han svarade rätt även på sista frågan. Jag säger bara, det är respekt. Sånt där blir jag impregnerad av... ehöhh, jag menar imponerad... hoppsan, min allmänbildning nu igen... *ler urskuldande*