.: ...med kärlek, Amanda Jenssen :.
Där går jag i godan ro och kollar in möbler och heminredning nere i en butik i Ringen efter dagens slut. Plötsligt hör jag en säregen röst. En hes skånsk röst. En röst som man bara inte kan missta sig på. Så typisk Amanda Jenssen. Jag stannar till. Backar tillbaka några steg och tittar runt hörnet. Jodå, mycket riktigt. Där går hon tillsammans med en grabb och kollar in samma möbler som mig. Det är helt folktomt i butiken förutom oss. Så jag kan ju bara inte låta bli...
- Heeej, säger jag.
- Hej, säger Amanda.
- Jag bara måste fråga. Kan jag få din autograf? frågar jag.
- Jo visst.
- Ja, jag kunde ju bara inte låta bli när jag hörde din röst, säger jag...
- Och jag som är så hes just nu, svarar hon.
- Jag tycker att du låter precis som vanligt... säger jag (och ser antagligen helt lyrisk ut).
Medan jag famlar i handväskan efter något papper att skriva på (f*n va mycket bråte man har i den där väskan och inte precis det man behöver just då....) så berättar jag att jag och dottern såg henne i Globen på Idolfinalen...
- Jaså, säger hon och ser förvånad ut... (haha, vi var ju hur många som helst i Globen)
- Ja, och på Allsång på skansen förstås, säger jag (och hur 17 kunde jag kläcka ur mig det, när jag egentligen bara såg det på TVn i tisdags... kom på mig själv strax efter, men då kunde jag ju inte dementera...)
Till sist hittade jag en penna och ett gammalt konsumkvitto att skriva på. Och jag bad henne ställa det till dottern. (dottern höll åtminstone på Amanda i finalen, medan jag höll på Marie... men det kunde jag ju inte säga till henne)
Jag gick med ett lyckligt leende på läpparna hela vägen hem, ända från Ringen på söder, via slussen och så på bussen hem till Hemmesta. Jajamensan, såg ni en fånigt leende busmamma på väg hem i fredags em, så kan det mycket väl ha varit jag... ;)
P.S. Hon är halvnorsk. Det berättade hon för mig då jag sa dotras namn... ha, vi kom fram till att vi hade nåt gemensamt, dvs hon halvnorsk och jag med en dotter med norskt namn... hihi.
/kram från en kändiskåt busmamma
- Heeej, säger jag.
- Hej, säger Amanda.
- Jag bara måste fråga. Kan jag få din autograf? frågar jag.
- Jo visst.
- Ja, jag kunde ju bara inte låta bli när jag hörde din röst, säger jag...
- Och jag som är så hes just nu, svarar hon.
- Jag tycker att du låter precis som vanligt... säger jag (och ser antagligen helt lyrisk ut).
Medan jag famlar i handväskan efter något papper att skriva på (f*n va mycket bråte man har i den där väskan och inte precis det man behöver just då....) så berättar jag att jag och dottern såg henne i Globen på Idolfinalen...
- Jaså, säger hon och ser förvånad ut... (haha, vi var ju hur många som helst i Globen)
- Ja, och på Allsång på skansen förstås, säger jag (och hur 17 kunde jag kläcka ur mig det, när jag egentligen bara såg det på TVn i tisdags... kom på mig själv strax efter, men då kunde jag ju inte dementera...)
Till sist hittade jag en penna och ett gammalt konsumkvitto att skriva på. Och jag bad henne ställa det till dottern. (dottern höll åtminstone på Amanda i finalen, medan jag höll på Marie... men det kunde jag ju inte säga till henne)
Jag gick med ett lyckligt leende på läpparna hela vägen hem, ända från Ringen på söder, via slussen och så på bussen hem till Hemmesta. Jajamensan, såg ni en fånigt leende busmamma på väg hem i fredags em, så kan det mycket väl ha varit jag... ;)
P.S. Hon är halvnorsk. Det berättade hon för mig då jag sa dotras namn... ha, vi kom fram till att vi hade nåt gemensamt, dvs hon halvnorsk och jag med en dotter med norskt namn... hihi.
/kram från en kändiskåt busmamma
Kommentarer
Postat av: Hagman
Tack för en kul historia.
Jag vet inte hur gammal din dotter är, men om hon är läskunnig kan du ju tipsa henne om amandaism.se.
Trackback
