.: busmammans blogg :.

I mars i år fyllde jag 45, och det måste man väl ändå säga är så nära medelålder man kan komma. Ganska så mycket mitt i livet faktiskt. Jag vet inte om jag har haft någon typisk medelålderskris ännu. Visst har jag hamnat i rejäla kriser de senaste åren, så till den milda grad att jag nästan har gått under. Men det som har hänt i mitt liv har inte med den sortens kris att göra, utan det har mer varit en påverkan utifrån. På grund av andra i min närhet.

 

Däremot kan jag känna igen mig i tankar, känslor och frågeställningar som många medelålders personer brottas med. T.ex "var tog tiden vägen?" och det klassiska "var det bara det här?" eller det mer existentiella "vem är jag?". För att inte tala om den fysiska förändringen. Gråa hår och rynkor. Jo tack, de har dykt upp!
Men ändå. Jag känner mig fortfarande lika nyfiken och glad som jag gjorde när jag var ung. Visserligen riktar sig nyfikenheten till helt andra ämnen, och jag blir kanske glad av sånt som jag inte ens hade dragit på munnen åt när jag var 20. Men så pass ung är jag att jag ser möjligheter till utveckling. Bara det här med att börja nytt jobb. Jag har 25 års yrkeserfarenhet, men jösses så mycket nytt jag lär mig. Varje dag.

 

Sen är det ju förstås det här med kärlekslivet. Där känner jag mig mer förvirrad än nånsin. När jag var ung så trodde jag på evig kärlek och att allt går att lösa med kommunikation... Ja, det tror jag väl lite fortfarande. Men ändå. Det är inte lika enkelt som då. Det här kommer jag komma tillbaka till på bloggen i en annan dag.
Det som jag numera vet om kärlek är att även den är föränderlig. Antingen hur kärleken ter sig eller vem den riktar sig till.

 

För ett tag sedan hörde jag någon säga att medelålderskrisen brukar resultera i något av följande alternativ:

1. Byte av bostad

2. Byte av jobb

3. Byte av partner

Och då inser jag plötsligt att jag faktiskt har lyckats med typ samtliga punkter under två års tid... eller jo, åtminstone 2,5 av punkterna. Den sista kommer jag, som sagt, att återkomma till.

Betyder det här att min medelålderskris är mer påtaglig än vad jag vill kännas vid? Har jag helt tappat fotfästet och saknar självinsikt? Näe, jag tror inte det. Jag vill nog bara kalla det för något annat. Kris är ett alldeles för starkt ord. Jag tänker att det här är som halvleken i en fotbollsmatch. En paus där jag kan blicka tillbaka för att kunna hitta rätt spår framåt igen. Jag ser det som min mitt-i-livet-utvärdering.

Så tills jag kommer på vem jag är och om det här verkligen var allt, så fortsätter jag att granska förfallet i spegeln, passar på att färga bort gråa hårstrån och förfasar mig över hur fort tiden har gått...