.: busmammans blogg :.

I mars i år fyllde jag 45, och det måste man väl ändå säga är så nära medelålder man kan komma. Ganska så mycket mitt i livet faktiskt. Jag vet inte om jag har haft någon typisk medelålderskris ännu. Visst har jag hamnat i rejäla kriser de senaste åren, så till den milda grad att jag nästan har gått under. Men det som har hänt i mitt liv har inte med den sortens kris att göra, utan det har mer varit en påverkan utifrån. På grund av andra i min närhet.

 

Däremot kan jag känna igen mig i tankar, känslor och frågeställningar som många medelålders personer brottas med. T.ex "var tog tiden vägen?" och det klassiska "var det bara det här?" eller det mer existentiella "vem är jag?". För att inte tala om den fysiska förändringen. Gråa hår och rynkor. Jo tack, de har dykt upp!
Men ändå. Jag känner mig fortfarande lika nyfiken och glad som jag gjorde när jag var ung. Visserligen riktar sig nyfikenheten till helt andra ämnen, och jag blir kanske glad av sånt som jag inte ens hade dragit på munnen åt när jag var 20. Men så pass ung är jag att jag ser möjligheter till utveckling. Bara det här med att börja nytt jobb. Jag har 25 års yrkeserfarenhet, men jösses så mycket nytt jag lär mig. Varje dag.

 

Sen är det ju förstås det här med kärlekslivet. Där känner jag mig mer förvirrad än nånsin. När jag var ung så trodde jag på evig kärlek och att allt går att lösa med kommunikation... Ja, det tror jag väl lite fortfarande. Men ändå. Det är inte lika enkelt som då. Det här kommer jag komma tillbaka till på bloggen i en annan dag.
Det som jag numera vet om kärlek är att även den är föränderlig. Antingen hur kärleken ter sig eller vem den riktar sig till.

 

För ett tag sedan hörde jag någon säga att medelålderskrisen brukar resultera i något av följande alternativ:

1. Byte av bostad

2. Byte av jobb

3. Byte av partner

Och då inser jag plötsligt att jag faktiskt har lyckats med typ samtliga punkter under två års tid... eller jo, åtminstone 2,5 av punkterna. Den sista kommer jag, som sagt, att återkomma till.

Betyder det här att min medelålderskris är mer påtaglig än vad jag vill kännas vid? Har jag helt tappat fotfästet och saknar självinsikt? Näe, jag tror inte det. Jag vill nog bara kalla det för något annat. Kris är ett alldeles för starkt ord. Jag tänker att det här är som halvleken i en fotbollsmatch. En paus där jag kan blicka tillbaka för att kunna hitta rätt spår framåt igen. Jag ser det som min mitt-i-livet-utvärdering.

Så tills jag kommer på vem jag är och om det här verkligen var allt, så fortsätter jag att granska förfallet i spegeln, passar på att färga bort gråa hårstrån och förfasar mig över hur fort tiden har gått...

Det förekommer så mycket fördomar, myter och ren hörsägen om de s.k tiggarna på sociala medier. Tiggarna, en grupp människor som till stor del är romer, ibland även kallade EU-migranter.

Benämningen spelar egentligen inte så stor roll, utan det jag mest känner frustration över är hur andra, mer priviligerade grupper av människor, uttrycker sig om dessa tiggare. Dessa människor sprider sina fördomar, sin ilska och sina "egna" historier på nätet och befäster därmed diskrimineringen ännu mer. 

 

Som en motvikt till alla dessa historier som figurerar på facebook och i annan mer eller mindre oseriös media, så har jag nu gjort en investering för min egen skull. Och en investering till min kunskapsbank. Jag var och tittade/lyssnade på utställningen Vi är romer på Forum för levande historia. Det kostade 2 timmar av mitt liv. Och inte en krona mer.

Så nu utmanar jag alla som har en åsikt, oavsett om det handlar om förbud mot tiggeriet eller annat. Gå och se den! Vidga vyerna. Den är helt gratis, och ni får en guidad visning av någon som kan sin historia. Jag hoppas att ni får Hans Caldaras som var en fantastisk berättare.

 

Tjing!

Det är snart två månader sedan min och tjejernas semestertripp till Teneriffa. Och här kommer en liten tillbakablick och samtidigt en önskan om att få lite mer sol och värme här hemma.

 

 

 

Och så den dagliga återkommande pausdansen.

 

 

Eftersom jag inte är helt anonym, och ibland behöver få vara lite mer privat än vad jag kan vara här så har jag skapat en Lösenordsskyddad blogg. 

Idag blev jag uppringd av en chef som ville tipsa om en tjänst som ligger ute för annonsering. Jag, som precis har börjat nytt jobb, har inte riktigt tänkt i banorna att söka något nytt jobb på länge. Men visst känns det hedrande. Det kan inte förnekas.
Hur som helst, jag är inte en person som ger upp i första taget, och lojalitet står högt på min lista. Jag brukar stå vid mitt ord. Det skulle verkligen kännas som ett jättesvek att byta jobb efter bara en månad på ny tjänst.
Så det får stanna vid vetskapen om att någon/några vill ha mig!

Nu när jag har återupptagit nåt som kan liknas bloggande, så måste jag bestämma mig för om jag ska fortsätta. Jag har så mycket som snurrar i huvudet på mig och jag har så mycket som jag skulle vilja skriva om. För att få ut nåt vettigt av allt som snurrar och surrar i huvudet, så måste jag strukturera upp mina tankar och formulera ord och meningar som är förståeliga. Det är inte heller alltid det lättaste när man är en virrig busmamma som har svårt att hitta de rätta orden.

Sen är det förstås tiden det tar. Finns den? Och har jag motivationen? Vad är egentligen syftet? Jag måste hitta en linje, en röd tråd. Eller måste jag det? Jag kanske bara kan få vara så där ostrukturerad och virrig som jag känner mig.

Men någon typ av tråd behöver jag för att överhuvud taget få till orden jag ska skriva.

På tal om ord. Och skriven text. Den kan ha sån kraft. Och påverkar ibland mer än när orden yttras verbalt. För verbalt finns det tonlägen och kanske ansiktsuttryck som kan ge mer info än i skriven text. Jag är, som jag har skrivit tidigare, en känslig person. Jag tar åt mig av hårda ord, och ord som på något sätt förmedlar negativa känslor. Och jag kan ta illa vid mig å andra människors vägnar. Inser egentligen att nätet och sociala medier inte är bra för mig, eftersom det skrivs så mycket dumheter i dessa forum. Jag vet att det allt som oftast är petitesser och inget att haka upp sig på, men jag har svårt att avgränsa mig. Eftersom jag är den person jag är.

Så några av tankarna som snurrar just nu är hur jag ska förhålla mig till facebook, instagram m.m. Det kanske är dags att ta ett break.

Och då finns ju den här, min alldeles egna blogg, där jag kan fortsätta leva i min bubbla om jag känner behov av att skriva. Här är en fredad zon, här gäller mina regler och jag har kontrollen bland trollen.

Sen kanske det finns en och annan som vill läsa, och det är förstås en rolig bonus. 

Så vi lär nog ses igen, bloggen.
Tjing!

 

Nu när jag ändå är igång så fortsätter jag mitt bloggande. :)

Jag har vetat ett tag att jag är sockerberoende. Och det är inte alltid så lätt att förhålla sig till, särskilt inte när det finns så många förståsigpåare där ute. Det är ju liksom inte klassat som ett "riktigt" beroende, som t.ex alkohol och andra droger.  Men lik förbaskat är det samma kamp för de som drabbas. 

Men här har vi någon som vet vad hon talar om, och hon gör det så bra. Lyssna på när Kostdoktorn intervjuar Bitten Jonsson. Och prova gärna en gratismånad av medlemskapet, för att höra HELA intervjun för det är värt det om man är intresserad av ämnet eller har minsta misstanke om att vara drabbad själv.
(det finns svensk text att välja i inställningarna till videon)

Jag tror att det är vanligare än vad många tror, och att många är drabbade utan att veta om det... alltså, det behöver inte synas utanpå och de flesta människor förknippar inte sitt sockersug med ett beroende, men det är ju faktiskt vad det är.  Socker är inte något livsnödvändigt, så har man ett sug efter socker ska man inte tro att "kroppen behöver socker" utan det är faktiskt så droger fungerar. De skapar ett sug efter mer.

Ibland förknippar man suget med hunger, men det är inte samma sak, och det är den skillnaden man behöver lära sig som sockerberoende. Ingen lätt match. Att leva i dagen samhälle är inte heller det lättaste eftersom så mycket av det vi har omkring oss baserar sig på socker och mjöl (det handlar alltså inte bara om socker, men det får ni mer info om i intervjun). Plus alla människor som säkert vill väl, men som inte har förstått problematiken, utan trugar på att man ska ta en bulle till kaffet eller har åsikter om vad man ska äta eller inte äta. Det är nästan ett självmordsuppdrag att säga att man äter LCHF, för vad är det för strunt... alla vet ju att "hjärnan behöver socker"... osv. 

Sen är det är inte riktigt socialt accepterat att uttrycka att man inte äter vissa saker. Jag hör det titt som tätt från omgivningen. Typ, "vad är det för larv, man får väl äta det som bjuds" eller "vadå, det är väl en sak att vara allergisk, men bara för att man har en fix idé så kan man inte kräva annan kost" eller så den klassiska "man får ta seden dit man kommer".  Sådana kommentarer gör att man bara känner sig besvärlig och det tar emot att behöva förklara att man har ett beroende som sen så många har en massa åsikter om eftersom det inte "finns".

En annan sak som man som beroende måste ta ställning till är att inte jämföra sig med andra. Jag vet att jag inte kan äta samma sak som många andra i samhället gör. Precis som att en alkoholist inte bör dricka trots att så många andra gör det... och vet ni, det finns väldigt mycket saker som människor i dagens samhälle gör som faktiskt inte är bra för kroppen. De kanske har ett beroende, de vet bara vet om det... än! ;)

Jag vet iallafall att jag har det och att det är ganska komplext. Jag fungerar i de flesta sammanhang och det syns inte utanpå (okejrå, tjockmagen kanske avslöjar mig ;), men det är en kamp och något som jag måste vara medveten om hela tiden för att inte trilla i fällan.

Kolla på intervjun, den är riktigt bra och upplysande!