.: busmammans blogg :.

Long time no see! 
Dagens fundering. Blogga eller inte blogga?
Senaste tiden har jag titta in här på bloggen för att fräscha upp mitt eget minne över vissa saker som hände då det begav sig. Nu när jag står mitt i livet och har varit med om så otroligt mycket som har påverkat mig på många olika sätt så tänker jag att det här kan vara ett bra sätt att dokumentera för min egen skull. 
Så jag slänger ur mig min fundering och lämnar över den tanken för ett tag. 
På återseende! :)

Här kommer fortsättningen på mitt tidigare inlägg om Medberoende och psykisk ohälsa som finns på min bushemliga blogg.

Den yngsta av alla mina barn, 10-åringen... jo minsann, hon har börjat blogga hon:
http://sindrisblogg.blogg.se

Idag är det 10 år sedan min yngsta dotter föddes hemma i vardagsrummet.

Den lilla skruttan kom lite som på ett bananskal...helt oplanerat och väldigt tätt inpå den första hemmafödda, som jag skrivit om tidigare. 

Den här gången har jag ingen förlossningsberättelse att dela med mig av. Det har liksom inte blivit av att skriva en, även om jag har tänkt på det flera gånger. Det blev lite mycket av allt när hon kom, helt plötsligt var jag 4-barnsmamma och dessutom med två små som båda ammades. 

Och trots att denna förlossning blev lite mer dramatiskt och har en del ingredienser som jag analyserat fram och tillbaka, så kommer jag inte ifrån att det här med att föda barn är helt magiskt.

Denna lilla krabat som kom till oss var till en början väldigt lung och anpassningsbar. Hon sa inte mycket det första året. Satt mest still och betraktade omgivningen och sina äldre syskon. 

Men säg det lugn som varar. Det visade sig att det här var en tjej med stark vilja och röstresurser. Hon blev en lillasyster som gjorde skäl för sitt namn. En tjej som gillar att synas och höras. Om det är nåt av mina barn som skulle kunna bli artist eller skådis, så är det hon.

Och hur det än kom sig att hon dök upp i vårt liv, så har det idag gått 10 fantastiska år!

Grattis Sindra! <3

Här kommer en liten summering av året som gått.

 

Jag har för första gången i mitt liv önskat att få dö. På riktigt. Den krisen som jag gick igenom i början av 2015, har gett mig en helt annan förståelse för människor som väljer att ta sitt liv. Men jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva uppleva den avgrunden igen.

 

Jag fick ett nytt jobb under våren. Det blev en räddning och det som fick upp mig till ytan så pass att jag kunde ta mig vidare.

Ett jobb som sedan visade sig vara svårare än jag trott att hantera. Men med tiden har jag faktiskt börjat trivas.

Som jag skrivit om tidigare här på bloggen så har jag brutit med mina barns pappa. Det är och har varit en väldigt jobbig period, även om jag vet att jag tagit rätt beslut. Men det var ett beslut som jag tog alldeles för sent, och på ett sätt som har sårat en människa som betyder väldigt mycket för mig. Det sörjer jag.

 

Jag har återupptagit kontakten med släktingar som jag inte har träffat på många år. Det känns skoj!

 

Denna bergodalbana som livet är, har gett mig nya insikter och fått mig att upptäcka nya saker om mig själv. Jag som alltid har hävdat att jag behöver mer balans i tillvaron väljer ändå ytterligheter. På nåt sätt finns det nån mening med det också. Jag blir prövad och får ifrågasätta mina egna val och värderingar. Vem är jag och vad har jag för uppdrag i det här livet?

 

Jag har insett att jag har vänner som finns i vått å torrt. Och som betyder otroligt mycket för mig. Kloka vänner som ser mig och ger mig nya vinklar på livets svårigheter. De är guld värda!

 

Jag har också träffat någon som har fångat mitt hjärta. Men den storyn sparar jag på. Jag måste ju ha nåt att skriva om nästa år också.

Tjing å Gott Nytt 2016

 

 

 

...jag kände mig så glad å upprymd som idag när jag gick från jobbet. Den där lyckokänslan som faktiskt infinner sig ibland. Kan bero på att jag har varit förkyld å hängig i drygt en vecka och äntligen börjar återfå lite energi.

Sen så har jag en barnvecka framför mig. Hoppas att det blir en härlig vecka. Jag har längtat efter mina tjejer så mycket att det ska bli skönt att få kramas med dem ikväll. Och första kvällen på min vecka brukar vara väldigt mysig med en massa babbel och uppdateringar om livet. 

Vi har en "lek" vi brukar köra under middagen. Den heter "Dagens bästa - dagens sämsta". Varje person får helt enkelt berätta om vad som varit det bästa med dagen och vad som varit mindre bra.

Nu har jag även lagt till en kategori om att man ska berätta om något som man är tacksam för eller vad man gjort för bra för sin egen skull. Det är lite stärka självkänslan-tanke bakom den idén, förstås.

Men det som är så skönt är att jag faktiskt får veta saker som de annars aldrig skulle berätta för mig. Även tonåringen är med på noterna och det hör ju inte till vanligheterna.

På tal om lycka. De där stunderna när man faktiskt känner den där genuina lyckokänslan. Som plötsligt bara dyker upp av ingen anledning. Den kände jag häromdagen i bilen.

Den var så påtaglig och genomsyrade hela mig. Just då kändes det som att det inte fanns nåt i hela världen som kunde förstöra den känslan, även fast jag rent intellektuellt och erfarenhetsmässigt visste hur skört livet kan vara. Men det kanske också var därför som jag bestämde mig för att behålla den korta stunden av lycka i minnet. Att när jag nu skriver det här, gör att jag kan gå tillbaka och påminna mig om den känslan när det känns tungt nästa gång.

Så idag är jag tacksam för att jag faktiskt har upplevt lycka!

Tänker bara göra en kortare uppdatering.

Har inte gråtit nåt mer sedan förra blogginlägget. Det är bra.

Saker som berör mig djup har också en tendens att röra om. Det får mig att tänka till. Ifrågasätta och ta nya beslut.

Och det ordnar sig. Det gör det.

 

Vissa känner jag väl, en annan mer som bekant och en inte alls sedan tidigare.

Vi pratar, skrattar och uppdaterar oss om allt som händer i livet.

Och det är ett härligt gäng helt olika individer. Mediala, ordinära, kreativa och vissa mer tokiga än andra. 

Det här kommer bli en spännande helg.

Ännu ett lösenordsskyddat inlägg finns nu på bushemliga bloggen.
Kommentera under "Säg nåt!" på detta inlägg och ange din e-postadress så mejlar jag lösenordet. 

Men just idag känner jag ett lugn och en tillit att "det ordnar sig" (mitt motto).

Och det va ju riktigt skoj. För det är sånt här jag gillar. Träning med dans å musik.

Friskis, here I come!

Nu har hösten tagit fart på allvar. Förutom vädret så har nu alla mina tjejernas aktiviteter dragit igång.
Den här helgen var det konståkning och allt vad det innebär. Jag är delaktig i föräldrarådet, som nu planerar skridskobytardag nästa helg. Och utrustningen behöver fyllas på och bytas ut. Sen på måndag och tisdag är det ridning och jazzdans. Det är skoj att de gillar det de håller på med.

Jag blir mest chaufför, även om de numera tar sig till och från sina aktiviteter på egen hand till stor del. Det borde förstås gynna min egen träning som har legat på vänt hur länge som helst. Promenader behöver inte planeras, men har ändå lyst med sin frånvaro. Men nu har jag börjat så smått den här veckan. 
Och imorgon är det dags att testa något nytt. Nu ska jag ta tag i det som jag egentligen tycker är riktigt roligt. Det blir ett afrodanspass på Friskis. 

Jag tänker som så att om jag skriver detta på bloggen nu, så kommer jag inte undan så lätt. Jag måste komma på en riktigt usel ursäkt om jag inte tar mig dit imorgon. Eller hur!? 

Idag är jag tacksam för

Och så har jag gått ner fyra kilo...det är inte så illa pinkat.

Tjing!