.: Rolig leksak :.
.: Busigt tidsfördriv :.
.: Försommar :.
Vill stanna här för alltid.
.: Rädslor :.
Det handlar förstås om rädsla. Först och främst en rädsla för att såra en annan människa som har stått en nära i så många år. För hur det än är så bryr jag mig faktiskt om den här människan, till och med älskar som en vän. Därför finns också rädslan för hur relationen kommer se ut i framtiden, för jag kommer inte ifrån att vi har tre barn ihop. Och vi har redan innan haft svårt att kommunicera och samarbeta, så en brytning kanske gör allt värre. Alltså är det även rädslan över samarbetet med barnen. Och att barnen ska komma i kläm.
Sedan förstås rädslan över att bli ensam, eller kanske rädslan över att bli gammal ensam. Att jag någonstans hoppas på att hitta den rätta, fast det kanske inte finns någon som är rätt för mig. Att jag lever i någon drömvärld som inte finns... Att det egentligen är så att jag bara är bortskämd och borde vara nöjd med det jag har. Och ändå så vet jag att det finns en massa andra saker i livet som kan ge mig glädje. Andra relationer. Barnen. Nära vänner.
Så först å främst har det nog handlat om rädslan att såra, och att inte riktigt veta vad som kommer hända nu. Hur kommer mitt liv förändras. Och hur ska jag hantera sånt som jag tidigare hade en partner att diskutera med och få hjälp av.
Jag måste se att många av mina tidigare val och beteenden beror på rädslor. Jag kan inte ta ansvar för andras sorg. Jag sörjer också, och det är ok. Rädslor finns det, men jag kan inte låta dem styra mitt liv. Jag måste lära mig att hantera dem. Och våga stå emot. För att hitta balansen. Och för att hitta mig själv igen.
.: Kärleken och livet :.
Jag tog ett beslut för två år sedan. Ett beslut om att bo ensam och därmed även det sorgliga beslutet att välja bort barnen varannan vecka. Då var det ett nödvändigt beslut. För vi var inte lyckliga. Åtminstone inte jag. Och barnen märkte. De sa till och med att vi borde skilja oss vid några tillfällen. Barn gör ju det, förstår som mycket mer än vad vi tror.
Ändå var de chockade och ledsna den dagen vi berättade. Men inte mer än att det var ganska fort övergående.
Dessutom förändrades min och deras pappas relation till det bättre direkt när jag hade tagit beslutet. Det gjorde att livet plötsligt blev lite lättare att leva. Och jag kunde till och med hitta tillbaka till den kärlek som jag känt en gång i tiden. Då vi träffades. Vi återfick respekten för varann. Och kanske lite perspektiv på tillvaron.
Så det blev att vi fortsatte vår kärleksrelation men bodde på två ställen.
Nu har det gått två år. Och med tanke på allt som har hänt mig personligen så har det varit en enorm trygghet med relationen till tjejernas pappa. Han har funnits där när jag har mått som sämst, varit en livboj när jag hållit på att gå under. Kunnat lotsa mig framåt i de värsta kriserna. När jag varit så rädd att jag inte har kunnat tänka klart. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Så för det och så mycket annat älskar jag honom.
Däremot så vet jag att jag mår väldigt bra av att bo själv. Att ha friheten att kunna göra precis det jag vill. Ta egna beslut. Att få bestämma hur jag vill ha det runt omkring mig. Slippa tjafset om vardagssysslorna. Att inte behöva kriga om varje liten detalj. Och slippa känna frustration över vår oförmåga att samarbeta.
Det är här vi inte är på samma våglängd. Han vill mer. Han har förhoppningar. Men inte jag. Och jag tror inte att det någonsin kommer förändras. För jag vill inte tillbaka till det vi hade. Och tyvärr har jag märkt att vi faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi inte bor ihop längre. De värsta bråken som fanns då, finns inte längre. Men min egen lycka står på spel. Jag känner irritation och tycker att det är skönt de dagar jag får vara ifred. När jag slipper ”vara till lags”. Känner ingen längtan. Och kanske det mest tragiska, jag känner ingen åtrå. Så det blir mest ett grubblande om det är så här det ska vara resten av livet.
Jag har alltid, sedan jag var barn, uppfattat mig själv som en lycklig och ganska harmonisk människa. Och jag tror att många runt omkring mig uppfattar mig på samma sätt. Jag har lätt för att skratta. Och för att visa mina känslor. Visst kan jag bli arg också. Och då är jag inte så rolig. Inte alls faktiskt. Men jag har också lätt för att säga förlåt. Det här är ganska så mycket motsatsen till den jag har valt att leva med i nästan 20 år. Och på något sätt så påverkas man av varandra. Den man umgås med sätter spår i en. Vi lär oss av olikheterna och det kan vara till godo. Men de kan också förgöra.
Så den där lyckliga människan, som jag tror att jag är, har i en massa år gått hemifrån på morgonen och tänkt ”jag är inte lycklig”. Tänkt att något måste förändras. Men vad? Eftersom jag har fått lära mig att det inte går att förändra någon annan, bara sig själv, så blev det så att jag funderade väldigt mycket på min egen del i det här. På mina beteenden och varför jag kände som jag kände.
Vi prövade även familjeterapi. Två gånger. Sen var det stopp. För att han inte tyckte att det gav något. Det var inget för honom. Och jag accepterade. Och fortsatte därmed att anpassa mig och vara till lags.
När jag för drygt ett halvår sedan lyckades frigöra mig från en annan destruktiv relation (läs: chefen), så trodde jag ett tag att det var allt det hemska på jobbet som också hade förstört min kärlek till barnens pappa. Jag hamnade i någon konstig euforisk feeling och kände mig frälst. Jag trodde än en gång att nu kommer det vända och nu kan jag hitta tillbaka till kärleken.
Men det var inte så enkelt. Nu när jag har landat, och verkligen kan analysera allt, så inser jag att jag inte riktigt kunde sortera min känslor. Det var för mycket känslor. Och för mycket som hände på en och samma gång. Och därför tolkade jag tacksamheten som kärlek.
Kanske är det egentligen kärleken till mig själv, som jag har hittat tillbaka till. För nu, för första gången, har jag verkligen börjat tänka på mig själv. På vad JAG vill. Och på vad jag känner. Kanske är det så att jag till slut har mognat och blivit vuxen. För nu har jag tagit ännu ett steg. Jag har avslutat kärleksrelationen med mina barns pappa.
Det var inget lätt beslut. Verkligen inte. Men nödvändigt. Nu kan jag börja leva igen. Utanför murarna. På riktigt.
.: Mitt i livet :.
Men ändå. Jag känner mig fortfarande lika nyfiken och glad som jag gjorde när jag var ung. Visserligen riktar sig nyfikenheten till helt andra ämnen, och jag blir kanske glad av sånt som jag inte ens hade dragit på munnen åt när jag var 20. Men så pass ung är jag att jag ser möjligheter till utveckling. Bara det här med att börja nytt jobb. Jag har 25 års yrkeserfarenhet, men jösses så mycket nytt jag lär mig. Varje dag.
Det som jag numera vet om kärlek är att även den är föränderlig. Antingen hur kärleken ter sig eller vem den riktar sig till.
Och då inser jag plötsligt att jag faktiskt har lyckats med typ samtliga punkter under två års tid... eller jo, åtminstone 2,5 av punkterna. Den sista kommer jag, som sagt, att återkomma till.
Betyder det här att min medelålderskris är mer påtaglig än vad jag vill kännas vid? Har jag helt tappat fotfästet och saknar självinsikt? Näe, jag tror inte det. Jag vill nog bara kalla det för något annat. Kris är ett alldeles för starkt ord. Jag tänker att det här är som halvleken i en fotbollsmatch. En paus där jag kan blicka tillbaka för att kunna hitta rätt spår framåt igen. Jag ser det som min mitt-i-livet-utvärdering.
Så tills jag kommer på vem jag är och om det här verkligen var allt, så fortsätter jag att granska förfallet i spegeln, passar på att färga bort gråa hårstrån och förfasar mig över hur fort tiden har gått...
.: Myter och fördomar :.
.: Bushemliga bloggen :.
.: Hedrande headhunting :.
Hur som helst, jag är inte en person som ger upp i första taget, och lojalitet står högt på min lista. Jag brukar stå vid mitt ord. Det skulle verkligen kännas som ett jättesvek att byta jobb efter bara en månad på ny tjänst.
Så det får stanna vid vetskapen om att någon/några vill ha mig!
.: Snurrigt och surrigt :.
Sen är det förstås tiden det tar. Finns den? Och har jag motivationen? Vad är egentligen syftet? Jag måste hitta en linje, en röd tråd. Eller måste jag det? Jag kanske bara kan få vara så där ostrukturerad och virrig som jag känner mig.
Men någon typ av tråd behöver jag för att överhuvud taget få till orden jag ska skriva.
På tal om ord. Och skriven text. Den kan ha sån kraft. Och påverkar ibland mer än när orden yttras verbalt. För verbalt finns det tonlägen och kanske ansiktsuttryck som kan ge mer info än i skriven text. Jag är, som jag har skrivit tidigare, en känslig person. Jag tar åt mig av hårda ord, och ord som på något sätt förmedlar negativa känslor. Och jag kan ta illa vid mig å andra människors vägnar. Inser egentligen att nätet och sociala medier inte är bra för mig, eftersom det skrivs så mycket dumheter i dessa forum. Jag vet att det allt som oftast är petitesser och inget att haka upp sig på, men jag har svårt att avgränsa mig. Eftersom jag är den person jag är.
Så några av tankarna som snurrar just nu är hur jag ska förhålla mig till facebook, instagram m.m. Det kanske är dags att ta ett break.
Och då finns ju den här, min alldeles egna blogg, där jag kan fortsätta leva i min bubbla om jag känner behov av att skriva. Här är en fredad zon, här gäller mina regler och jag har kontrollen bland trollen.
Sen kanske det finns en och annan som vill läsa, och det är förstås en rolig bonus.
Tjing!
.: Sockerberoende :.
Jag har vetat ett tag att jag är sockerberoende. Och det är inte alltid så lätt att förhålla sig till, särskilt inte när det finns så många förståsigpåare där ute. Det är ju liksom inte klassat som ett "riktigt" beroende, som t.ex alkohol och andra droger. Men lik förbaskat är det samma kamp för de som drabbas.
(det finns svensk text att välja i inställningarna till videon)
Jag tror att det är vanligare än vad många tror, och att många är drabbade utan att veta om det... alltså, det behöver inte synas utanpå och de flesta människor förknippar inte sitt sockersug med ett beroende, men det är ju faktiskt vad det är. Socker är inte något livsnödvändigt, så har man ett sug efter socker ska man inte tro att "kroppen behöver socker" utan det är faktiskt så droger fungerar. De skapar ett sug efter mer.
Ibland förknippar man suget med hunger, men det är inte samma sak, och det är den skillnaden man behöver lära sig som sockerberoende. Ingen lätt match. Att leva i dagen samhälle är inte heller det lättaste eftersom så mycket av det vi har omkring oss baserar sig på socker och mjöl (det handlar alltså inte bara om socker, men det får ni mer info om i intervjun). Plus alla människor som säkert vill väl, men som inte har förstått problematiken, utan trugar på att man ska ta en bulle till kaffet eller har åsikter om vad man ska äta eller inte äta. Det är nästan ett självmordsuppdrag att säga att man äter LCHF, för vad är det för strunt... alla vet ju att "hjärnan behöver socker"... osv.
Sen är det är inte riktigt socialt accepterat att uttrycka att man inte äter vissa saker. Jag hör det titt som tätt från omgivningen. Typ, "vad är det för larv, man får väl äta det som bjuds" eller "vadå, det är väl en sak att vara allergisk, men bara för att man har en fix idé så kan man inte kräva annan kost" eller så den klassiska "man får ta seden dit man kommer". Sådana kommentarer gör att man bara känner sig besvärlig och det tar emot att behöva förklara att man har ett beroende som sen så många har en massa åsikter om eftersom det inte "finns".
En annan sak som man som beroende måste ta ställning till är att inte jämföra sig med andra. Jag vet att jag inte kan äta samma sak som många andra i samhället gör. Precis som att en alkoholist inte bör dricka trots att så många andra gör det... och vet ni, det finns väldigt mycket saker som människor i dagens samhälle gör som faktiskt inte är bra för kroppen. De kanske har ett beroende, de vet bara vet om det... än! ;)
Jag vet iallafall att jag har det och att det är ganska komplext. Jag fungerar i de flesta sammanhang och det syns inte utanpå (okejrå, tjockmagen kanske avslöjar mig ;), men det är en kamp och något som jag måste vara medveten om hela tiden för att inte trilla i fällan.
Kolla på intervjun, den är riktigt bra och upplysande!
.: Tur i livet eller kanske en tur i det som kallas livet? :.
Det var väldigt länge sedan jag skrev ”på riktigt” här på bloggen. Och det har verkligen hänt mycket i mitt liv sedan dess.
Jag har tagit egna svåra beslut, jag har drabbats av personlig sorg och blivit rätt tilltufsad av människor i min närhet, så illa att jag började tvivla på mig själv och mina förmågor.
Men vet ni, jag börjar faktiskt känna mig normal igen. Allt det hemska det senaste året börjar blekna bort... så jo, tiden läker nog alla sår, det tar bara olika lång tid.
Trots allt jag varit med om, så är jag lyckligt lottat, för jag känner faktiskt tacksamhet för de livserfarenheter jag har drabbats av, bra som dåliga, för de har gjort att jag har fått nya insikter och jag har växt som människa. Men ännu viktigare att poängtera är att jag nu börja känna igen mig själv igen, jag vet mina styrkor och svagheter, jag kan stå för mina värderingar och val i livet. Det som brukar kallas en bra självkänsla, tror jag. Mitt självförtroende kanske inte alltid är på topp, men jag är iallafall trygg i mig själv. Jag vet nu att jag är en känslig och godtrogen person, som måste vara lite på min vakt, men min tro och mina grundvärderingar är fortfarande detsamma. Läkningsprocessen pågår nog fortfarande och jag har mycket kvar att lära, men jag är åtminstone fri och på banan igen och har för avsikt att stanna kvar här ett tag till. ;)
Jag tänker som så, att min tur i livet (för det har jag alltid haft) också har gett mig en sightseeingtur i det som kallas livet. Ett uppvaknande men också en gåva... så tack. Tack livet!
.: Starstruck :.
Tack snälla Paulina för efterlängtade förkläden!
Förvaringsdrottningen är min nya favoritblogg
Det är en ren njutning att kika in där lite då och då!
Ska jag eller inte?
.: Denna vargavinter… :.
…ska den aldrig ta slut?
Min lista över…
…2010 års…
- vintermode: dubbla långkalsonger
- makeup-trend: rosiga kinder (frostskador?)
- träningsform: snöskottning
- sysselsättning: pulkaåkning
- dekoration: rimfrost, snöänglar och istappar (vackra att se på, men akta för att få dem i huvet)
- hatobjekt: snön och SL
- glädjeämnen: snön och SL (Citybussarna från Värmdö – vilket lyft!)
- dryck: varm choklad
- tillstånd: ständigt frusen
- längtan: våren
.: Ansiktsboken :.
Ja, just den sajten har busmamman envist och bestämt sagt nej tack till hur länge som helst trots påtryckningar från både vänner och långväga bekanta...
... men nu gick det inte att stå emot längre... nyfikheten tog överhanden...
...busmamman har därför sagt upp sitt medlemskap i klubben våga-vägra-FACEBOOK och har numera en alldeles egen ansiktsbook-profil.
.: Mobiluppdatering :.
Nu sedan mellandagsrean har jag dock en ny mobil. Den billigaste jag kunde hitta, som jag betalade kontant helt själv, för pucko-jag hade redan hunnit binda mig för ett abonnemang i 2 år framåt bara en månad innan min mobil kraschade.
Suck! Busmamman gör inga bra affärer.
Hur som haver, jag har fortfarande inte ett enda mobilnummer sparat, för pucko-jag igen, hade ju missat att lägga dem på sim-kortet.
Så nu kommer uppmaningen igen: Snälla, skicka mig ett sms eller mail med ert mobilnummer om ni fortfarande har mitt gamla mobilnummer sparat!
.: Vardagspussel :.
Kanske återkommer jag till ämnet livspussel en dag när jag känner att jag har bilden klar för mig... eller förresten, kanske inte, för den bilden lär nog aldrig bli helt klar. Och det är nog inte meningen heller, för det är väl det som är livet, att man får fortsätta bygga med sina bitar utifrån egna förutsättningar och erfarenheter där bilden kanske tar form men även förändras på vägen...
Vardagspusslet däremot, handlar mest om planering, men inte ens det är det lättaste alla gånger. I alla fall inte om man heter busmamman. Därför kan man ha god hjälp av detta utomordentliga verktyg. Inget tekniskt krångel, inga mobiler som behöver uppgraderas, eller digitala kalendrar som slutar synka...
En helt vanlig hederlig papperskalender, fast med lite fiffiga personliga attribut.
.: Mobilkrasch :.
Det är så frustrerande. Alla sparade telefonnr är borta. Inga viktiga sms finns kvar. Jag ger upp. Varför litar man blint på tekniken? Varför SKRIVER man inte ner viktiga data om något oförutsett händer?
Så därför. En uppmaning till alla som har min e-postadress eller mitt mobilnr kvar - Snälla, skicka era mobilnummer till mig igen!
